Helenius, som hörde till en av Fältartilleriregementet 8:s eldledningar, berättar om en patrullfärd i början av februari på Jandeba-avsnittet följande:

I min berättelse talar jag om följande tre patrullkarlar, korpral Valtter Arttila (Sagu.), soldat Eino Helenius (Tammerfors numera Esbo) och soldat Ahti Luostarinen (Varkaus). Avfärd den 2 februari 1944 klockan 4.30 från korsun vid eldledningsplatsen Jousi 10. Vår uppgift var att snappa en fånge från en källarruin nära Jandeba järnvägsstation där fiendens skarpskyttar brukade lurpassa på oss med sina kikargevär.

Vi hade med vår saxkikare följt med ryssarnas förehavanden under ett par dagar.

Ryssarna brukade komma till källaren vid klockan 9 tiden på morgonen.

I morgongryningen gick vi ut mellan stödjepunkterna, rundade källaren och följde i ryssarnas spår tillbaka till den. Arttila förvissade sig om att ingen ryss var där. Där fanns bara en bädd på vilken de brukade ligga och lurpassa.

Vi inväntade ryssarna. Morgonen gick klockan blev över 10 och ingen kom. Och vi väntade. Klockan 9.45 märkte jag, att nio ryssar gick över Murmanbanan och att de kom mot oss och försvann i ett lågt buskage. Man kunde inte se dem och Arttila sade att han skulle se efter vart de hade försvunnit.

Han reste sig litet upp ur snön. Då öppnade ryssarna eld och Arttila träffades genast i mellangärdet. Jag var bara 8-10 meter ifrån, kröp till Arttila och drog honom i skydd. Jag sade: Ta det lugnt, vi lämnar inte dig. Han svarade ingenting och jag märkte att ryggen var alldeles blodig. Kulan hade först träffat kikaren och sedan fortsatt som rikoschett, eller också hade det varit en explosiv kula. I Arttilas rygg fanns ett sår, stort som två knytnävar.

Jag började dra Arttila mot Jandebaån. Till all lycka exploderade inga minor i minfältet. Jag blev kvar med Arttila på isen. Luostarinen stannade vid källarruinen och såg till att ryssarna inte kom åt att överraska oss. Han kröp sedan över ån för att hämta hjälp. Han kom till vår egna taggtråd där man slängde över en pulka åt honom. Till hjälp kom ännu Aumo Andersson. De kom fram till oss. Arttila lyftes i pulka och vi blev kvar för att säkra mot fienden. Då de hade kommit till åns nästa krök började ryssarna skjuta från en backe längre bort. Snön yrde, men skotten träffade inte. På det sättet kom vi fram en krök i gången till våra egna taggtrådshinder och Arttila drogs till den egna sidan.

Där höll det på att gå galet. Löjtnant Paavo Heino hade kommit för att hjälpa oss. Han hade snödräkt på, men till all lycka kände vi igen honom.

Efter en halv timme var ryssarna bakom oss vid taggtråden. Vi hade tur och lyckades komma i skydd och så fick vi Arttila över till den egna sidan.

Arttila kom från Sagu. Han var son på en stor gård. Nu vilar han i en hjältegrav på Sagu kyrkogård.