Greger Falk:

Flottiljchefen Beckhammar leder som sagt själv företaget från spararsitsen i Mörnes Hart. Så här beskriver han anfallet:

”När vi närmade oss trakten av Märkäjärvi, får jag plötsligt se en kraftig rysk truppkolonn på vägen. Jag gör tecken till anfall. I en enda dykning ned till trädtoppshöjd fälls bomberna. Brisaderna ger illusion av ett blixtrande pärlband i den ryska truppen.

Efter en snabb stigning till omkring 1.000 meter upptäcker vi några mörkgröna flygplan på isen vid Märkäjärvi, ryska jaktplan av typ I-15. Ögonblickligen nytt störtanfall med åtföljande kraftiga eld- och rökfenomen – ett ryskt flygplan är förintat. Ett annat förstörs på isen sekunderna efteråt, likaledes genom bombträffar. Ett tredje skjuts sönder av våra jaktplans kulsprutor innan föraren som just hoppat upp i planet hinner starta.

Hela tiden formar spårljuselden från ryska luftvärnet röda, lysande kvastar mot den blygrå himlen. Det imponerande fyrverkeriet kulminerar då ett ryskt flygplan, som jämte andra ses starta från isen, skjuts i brand av en svensk jaktflygare, rollar över i ryggläge och störtar som en jättefackla i den snöhöljda skogen. En sannolikt käck – ty de ryska flygarna på vår frontdel var i allmänhet käcka – rysk jaktflygares liv släckes.”

Jaktgruppchefen Ian Iacobi har denna minnesbild:

”Under anflygningen mot Märkäjärvi-Salla eskorterade vi attackgruppen. Då vi nått Märkäjärvi kunde vi se täta fordons- och marschkolonner på vägen och även ansamlingar i själva byn. I samma ögonblick dök Hartarna i störtanfall mot de upptäckta målen. Nu var det vår tur. I dykning mot fordonskolonnerna på vägen öster om Märkäjärvi fällde vi våra sprängbomber och fortsatte sedan anfallen med kulspruteeld på lägsta höjd genom sicksack-flygning över vägen.

Plötsligt exploderade en hästanspänd släde, sannolikt lastad med ammunition, varvid hästen med skackel kastades upp i luften. En av de bakom mig flygande jaktförarna hade fått in en fullträff som resulterade i att hästen plötsligt befann sig till höger om min vinge. Detta var en episod under den första krigsinsatsen som sannerligen bränt sig fast i minnet.

Sedan anfallen mot trupp och fordon fullföljts kom några av jaktförarna i anfallsläge mot den fientliga flygbasen på sjön Märkäjärvi. Själv uppfattade jag att en rysk I-15 i högersväng och underifrån sökte komma i skjutläge mot en Gladiator. En kort jaktanfallskurva från höger förde mig till skjutläge innan I-15 kom till skott.

Jag fick in en direktträff, varvid fiendeplanet gjorde en halvroll och störtade ned i skogen. Med bara några minuters mellanrum hade ännu en krigserfarenhet fogats till mitt nyssnämnda möte med hästen.”

När Iacobi i sin redogörelse säger: ”nu var det vår tur”, dvs. jaktflygarnas, syftar han på en överenskommen samverkan mellan jakt- och attackgrupperna:

Gladiatorerna skall eskortera Hartarna fram till tidpunkten för deras dykanfall.

När attackplanen därefter flyger ut på lägsta höjd, skall jaktflygarna anfalla mål på marken med sina kulsprutor och 12 kg sprängbomber, i första hand mot trupp och fordon på vägen väster och öster om Märkäjärvi, i andra hand mot flygplan på marken.

En av jaktflygarna, Martin Wennerström, har därvid denna upplevelse: ”När vi kom fram till sjön Märkäjärvi, fällde jag mina 12 kg sprängbomber mot ryska flygplan på isen. Man dyker först ner lågt, fäller bomberna i sista fasen av dykningen. Sedan planar man ut i markhöjd och flyger undan bland kullar och dalar. Därvid skingrades vår jaktgrupp – och det var ju inte så skickligt. Men vi hade ju faktiskt aldrig krigat förr.

Jag steg emellertid nordöst ut och följde som enda eskort tre av de insatta Hartarna. Plötsligt såg jag de två närmaste singla mot marken. Fallskärmar utvecklade sig. Jag såg en svart explosion där ett av dessa plan slog i marken. Det var ena vådliga ryssar att skjuta bra, tänkte jag, och spejade extra noggrant mot marken och efter luftvärnskrevader i luften. Men vad jag sett var helt enkelt en kollision mellan de två Hartarna.”

Som tvåa i attackgruppen flyger Gunnar Färnström med Thure Hansson som flygskytt. Så här lyder deras redogörelse för elddopet:

Färnström: ”Redan andra dagen i Finland bar det iväg på vårt första uppdrag. Från främre bas startade vi ut över fientliga linjer. Terrängen var okänd. Det gällde att följa med på kartan. Där nere någonstans låg de främsta finländska förbanden – nu var vi inne över fientligt område.

Greppet om spaken hårdnade och känslan kom för första gången. Denna egendomliga sensation som man förut aldrig erfarit, en känsla av en ständigt lurande fara. Man överlade lugnt för sig själv: här mitt inne i skogen kan det inte gärna stå något fientligt luftvärnsförband. Och runt omkring oss ser jag vår egen eskortjakt, till skydd mot anfall av I-15. Men ändå – det känns som om något okänt, farligt lurar där nere under vingen eller där bakom oss.”

Och Hansson: ”Äntligen kom vi iväg. Över ett okänt land mot okända öden gick färden. Det sög i maggropen.

Med solen i ryggen flög vi in mot Märkäjärvi. Långt bort till höger glänste Sallatunturi med Onkamojärvi vid sin fot. Skogen under oss delades i förhuggningar. Vi är inne över fientlig mark. Där skymtar den första truppkolonnen. Hela landsvägen verkar vara full av soldater, av hästar, av fordon.

På nosen dyker vi mot det första målet. En kolonn splittras. Jag bestryker en annan truppsamling med min rörliga kulspruta. Vår eskortjakt ”lågbusar” och effekten uteblir inte – ett sovjetiskt jaktplan försvinner ur sikte med en svans av rök efter sig.

Men ryssarna är inte overksamma. Det knastrar i luften av eldskurarna från deras ”stalinorglar”.

”Tag en plåt innan vi dyker igen”, ropar Färnström. Lätt att säga tulipanaros, men – gulskiva på, inställning av tid och bländare, allt invanda rörelser. Och så störtdök vi igen. Kamera, kassetter, flygblad, utrustning, allt i en enda röra när vi går in i dykningen.”

”Hallå, hallå. Blå Kalle från Blå Bertil. Fienden klockan elva, över.”

Radioanropet från Sjögvist innebär att vår motståndare befinner sig till vänster om oss och på högre höjd. Javisst, för sjutton, där är de ju, nio stycken. Men det var väldigt vad de flyger högt. På med gas, tänd siktet, sprutorna klara. Men det här går ju inte. Mera gas, mera gas, MERA GAS. Dom flyger ifrån oss – mera gas. Men det finns inte mera gas att ge. Reglaget som skulle ge motorn den sista erforderliga injektionen, har för länge sedan nått gränsen för sin rörelseförmåga. (Det visar sig efter landningen att reglaget kroknat i mina desparata försök att komma upp i anfallsläge. Metallspån i oljan tyder på att motorn nästan skurit.)

Jag skall inte orda mycket om hur man känner sig i en sådan situation. Att inte kunna göra annat än att bara sitta och undra var den bortflygande fienden skall fälla sin bomblast, vilket samhälle här i den kalla, grå Lappmarken som den här gången skall ta emot krevaderna.

Detta blir ytterligare en lärdom denna dag, den 12 januari: våra jaktplan kan inte, trots fullgas, stiga ifatt de sovjetiska bombplanen.

Vilket blir nu resultatet av vårt första krigsföretag? Rapportsammanfattningen till SFK säger:

• – truppkolonner väster om Märkäjärvi har med god verkan anfallits med bomber och kulspruteeld
• – baracker och fordonssamlingar i Märkäjärvi är nedbrända
• – fyra jaktplan typ I-15 är förintade – tre på marken av Mörne, Sterner och Wennerström, ett nedskjutet i luften av Ian Iacobi – väster om Märkäjärvi har iakttagits häst- och fordonskolonner på marsch mot väster – men även österut

Till dessa materiella resultat skall läggas psykologiska:

• – det är nog en chock för fienden att möta en aggressiv motståndare i luften, efter sex veckors obestritt luftherravälde
• – det bör för våra trupper och för civilbefolkningen vara en stimulans att äntligen få se och höra flygplan med den finländska nationalitetsbeteckningen

F19 har därmed bidragit till att fienden under de närmaste dagarna drar sig tillbaka 30 km österut. Till krigsslutet skall han avvärjande försvara sina befästa ställningar på åsarna väster om Märkäjärvi och vid Saija.

Ur boken:
Greger Falk: F19-en krönika