Då fortsättningskrigets anfallsskede hade inletts kände ett stort antal av dem som hörde till den förflyttade befolkningen en stark lust att flytta tillbaka till sina hemtrakter så fort som möjligt. Då de avträdda områdena på självständighetsdagen 1941 åter anslöts till Finland var återflyttningen också vårt lands officiella politik. Före våren 1942 flyttade ca 100 000 personer till Karelen.

Antalet steg före årsslutet till 235 000 och till 280 000 före våren 1944. Ett ivrigt byggnads- och reparationsarbete började i Karelen. I detta bistod trupperna som fanns inom området samt Finlands Vapenbrödra Förbund som hade inrättats år 1940 och som utövade ett omfattande socialarbete bland vapenbröderna förutom talkoverksamheten.

Planer för en eventuell ny evakuering av Karelen hade uppgjorts redan år 1943. Evakueringen inleddes på sommaren 1944 först efter att storanfallet hade börjat och lett till genombrott. Evakueringen lyckades förhållandevis väl, fastän en del av dem som evakuerades blev tvungna att ge sig iväg utan någon som helst tid för förberedelser.