Börje Backström:

Då avlösningen pågick, anlände kl. 03.20 ett så lydande meddelande från 8. Divisionens stab: ”Fientligheterna upphör 4.9. kl. 07.00. Trupperna kvarblir i sina nuvarande ställningar och anbefallda avlösningar verkställs. Alla mot fienden riktade trupprörelser och all eld upphör”.

Enligt denna order fortsatte vi avlösningen. Det av divisionsstaben utfärdade meddelandet utgick på morgonsidan med ordonnanser till enheterna. Dagen grydde med regn, och ryssarna förhöll sig lugna. Vi trodde därför att rapporten talade sant.

Cirka kl. 11.30, när vi på kommandoplatsen åt lunch, stördes tystnaden av en granatkoncentration. Min telefon ringde, och löjtn. Evertson undrade om ryssarnas klocka hade en annan tid än vår, ty trots att det skulle vara fred, så kom det en artillerikoncentration bakom hans eldställningar. Jag uppmanade honom att hålla sitt folk i skydd. Knappt hade samtalet slutat, då en koncentration slog ned söder om kommandoplatsen, så att glasskärvorna från fönsterrutorna yrde av lufttrycket. Nu började telefonen gå varm. Den ena kompanichefen efter den andra ringde och anmälde att ryssarna sköt med granatkastare och infanterivapen mot stödjepunkterna och med artilleri i bakterrängen. Min uppmaning till dem var att hålla personalen i skydd och att på inga villkor öppna eld.

Jag anmälde till generalmajor Kääriäinen att fienden besköt oss med artilleri, granatkastare och infanterivapen, ehuru vapenstilleståndet trätt i kraft kl. 07.00. Han sade, att detsamma skedde på hela hans avsnitt. Han framhöll för mig att det nu fordrades disciplin av trupperna. De fick inte öppna eld och måste hålla sig i skydd för att besparas förluster.

Eftermiddagen förflöt under fiendens eldgivning, emellanåt avbruten av eldpauser. Även förluster i sårade inrapporterades. Jag träffade på eftermiddagen den storväxta userg. Ruben Grönqvist från 3. K med maskinpistolen i rem över axeln. Han var förargad och sade till mig: ”Nog har jag varit med i vinterkriget och i det här, men nu på gamla dar skall jag bli obevärad. Fienden får skjuta, men inte vi!” Jag upplyste Grönqvist om att det var order från högsta ort och att han skulle se till att gruppen höll sig i skydd.

Kl. 20.00 anlände genom telegrafapparaten ett chiffrerat meddelande från divisionsstaben. Dechiffrerat lydde det: ”På grund av det oklara läget bör man under den mörka tiden handla på följande sätt. Posterna bör förstärkas och alla bör vara dubbelposter. På stödjepunkterna bör ordnas fortgående dejourering av befäl och underbefäl. Tolkar placeras ut på stödjepunkterna. Ljuspistolens användning är tillåten. Inom dessa ramar bör man sträva till att klara av alla lägen på fredlig väg. Eldöppning är tillåten endast med lov av officer vid ytterst kritiskt läge på grund av anfall av en övermäktig fiende”. Denna order gick vidare till enhetscheferna och delgavs all personal. Men fienden fortsatte sin eldgivning. Stämningen var tryckt och nerverna vid bristningsgränsen. Ingen sov den natten. Alla undrade vad det var fråga om. Här stod en stridsavdelning på över tvåtusen man, beväpnade till tänderna, och man fick inte öppna eld, fastän fienden sköt för fullt. Följande morgon kl. 07.00 kastade ryssarna hjälmarna i luften och hurrade. Sedan blev det tyst.

Under dygnet 4.9. kl. 07.00-5.9. kl. 07.00 sköt fienden över tusen granater av olika kalibrar, och dessutom pågick en livlig infanterield på stridsavdelningens avsnitt. Trots att vi försökte hålla enheterna i skydd, sårades 2 uoff., 2 korpr. och 4 soldater. På em. besökte generalmajor Kääriäinen oss. Han var belåten med truppens hållning under det påfrestande dygnet; den hade dessutom just anlänt till en fullständigt okänd terräng. Överste V. Tervasmäki säger i sin artikel Mannerheim rauhantekijäpresidenttinä: ”Vetskapen om den ingångna vapenvilan hann i tid till den finska försvarsmaktens yttersta ställningar, men tiden att informera de ryska fronttrupperna syntes vara allt för kort. Armégeneral K. A. Meretskov, kommendör för Karelska fronten, säger om stridernas fortsättning att han ringde till högkvarteret i Moskva, sedan finnarna förvånade tagit kontakt. Han fick veta att finnarna ännu ej godkänt förhandsvillkoren.”

Medan vi väntade på resultaten av fredsförhandlingarna, började vi transportera all överflödig materiel bakåt. Er K/ Er P 18 flyttades till Leppäsyrjä för att ta upp potatis, eftersom civilbefolkningen hade evakuerats. 18.9. fick jag order att pionjärerna skulle börja inhägna våra minfält med taggtråd. 7.9. hade två av våra män omkommit i ett minfält.

Den 19 september läste minister Ernst von Born i radion upp villkoren för stilleståndsfördraget. Det var som om ett klubbslag hade träffat bataljonen, då vi fick höra att Porkalaområdet skulle utarrenderas till Rådsunionen på 30 år. I bataljonen fanns cirka 150 man, som hade sina hem där. Alla hade vi hoppats på fred, men detta meddelande stämde sinnena i moll. Ingen kände till gränserna för det utarrenderade området. Tiden var dessutom knapp. Då Porkalaborna kom till mig för att anhålla om permission, sände jag i väg dem på 2 veckors ledighet. Anhållan om deras permittering kom från Nylands Södra Skyddskårsdistrikt över högkvarteret cirka två dygn senare, men då var de redan i evakueringsarbete i sina hembygder. På kvällen besökte generalmajor Kääriäinen mig och framförde sitt beklagande i anledning av att Er P 18 berördes av evakueringsvillkoren – i själva verket den enda av hans trupper. Jag anmälde för honom, att jag hade permitterat porkalaborna. Han godkände min åtgärd.

Vid denna tidpunkt hade bataljonen erhållit en Zündapp motorcykel med sidovagn i stället för personbilen, som gick förlorad vid Suurimäki. Som förare tjänstgjorde korpr. Hugo Österlund. 19.9. på dagen hade övl. Pietarinen givit mig order att 19.9. kl. 12.00-20.9. kl. 12.00 dra trupperna 1 km bakom de dåvarande ställningarna samt att pionjärerna skulle röja en 30 m öppning i minfälten och hindren i vägarnas och stigarnas riktning.

Ur boken:
Börje Backström: ErP 18