Under åren som följde på krigen beviljades mycket knappa medel till försvarsmakten. Pengarna var huvudsakligen avsedda endast för den dagliga utbildningen och till en början också för åtgärder som utredningarna efter kriget krävde. Ny utrustning anskaffades inte. Utrustningen som använts i kriget föråldrades snabbt, samtidigt som den vapentekniska utvecklingen på andra håll i världen var snabb.

År 1945 tillsatte Finlands regering en försvarsrevisionskommitté, vars uppgift var att uppgöra en plan för utvecklandet av försvarsväsendet. Ett betänkande blev färdigt först 1949. Beväringarnas tjänstgöringstid, 200 dagar, från och med år 1947 var exempelvis en tillfällig lösning. Reservofficerskurser ordnades inte, av vilken orsak många i samhället senare inflytelserika personer blev utan denna utbildning. Enligt kommitténs förslag stiftades år 1950 en värnpliktslag, i vilken tjänstgöringstiden bestämdes till 240 eller 330 dagar.

Kommitténs rekommendationer befäste för sin del försvarsväsendets ställning. Redan tidigare förekom tecken på detta, eftersom de i offentligheten framställda öppna angreppen på försvarsväsendet till stora delar upphörde under åren 1948-49.