Orvar Nilsson:

När Hangöbataljonen avvecklades anmälde sig många av de hemkomna till fortsatt krigstjänst i Finland. Även nyanmälningar inkom till Frivilligbyrån i Stockholm. På grund härav beslöt Finlandskommittén av år 1941 att organisera ett nytt svenskt frivilligförband.

Den 10 januari 1942 reste den första kontingenten med båt till Åbo, där löjtnant Arne Uggla från 14, som hösten 1941 tjänstgjort i IR 24, skulle sätta upp Svenska Frivilligkompaniet. Under loppet av januari anlände nästan 130 rikssvenskar. De flesta var krigserfarna, ty sex av tio var veteraner från Svenska Frivilligkåren i Vinterkriget, medan sju av tio hade varit med på Hangöfronten. Fyra av tio hade deltagit både i Vinterkriget och framför Hangö.

Efter ett par veckor insjuknade löjtnant Uggla så svårt att han inte kunde följa sitt kompani, när detta den 28 januari på kvällen avreste med tåg mot östfronten. Han tvingades i stället återvända till Sverige efter någon tids sjukhusvistelse i Finland. På grund härav fick danske premiärlöjtnanten, direktör William Planck från Köpenhamn, som hade varit ”svensk frivillig” även på Hangöfronten, tills vidare föra befälet. I Sverige utsåg man kapten Richard Nilsson från 114 till ny kompanichef.

Tågresan gick via Riihimäki, Lahtis och Kouvola till Virasoja öster om Saimen, dit man anlände den 30 januari på morgonen. Där blev det sex kilometers motionsmarsch till fots. Resan fortsatte på kvällen över Jaakima, Sordavala och Matkaselkä till Suojärvi för en dags uppehåll innan det egentliga Finland lämnades den 1 februari. Färden gick vidare mot Fjärrkarelens huvudstad Petroskoi, som nåddes nästa dag. Efter frukost bar det av söderut på Murmanbanan och på eftermiddagen passerades floden Svir. Strax därefter beordrades urlastning och kompaniet marscherade till förläggning i staden Podporodzje. Resan hade tagit fem dygn.

Frivilligkompaniet placerades i det svenskspråkiga infanteriregementet IR 13 och i dettas I bataljon, vars kommendör var den rikssvenske majoren Carl C:son Bonde. De två första veckorna användes till inskjutning av vapen och annan utbildning under löjtnant Plancks ledning.

Den nye kompanichefen, kapten Richard Nilsson, anlände till Podporodzje den 16 februari och dagen därefter tog han befälet över Svenska frivilligkompaniet, som officiellt benämndes Avdelta kompaniet.

IR 13 försvarade ett avsnitt av Svirfronten två mil sydväst om Podporodzje och där sträckte sig försvarslinjen längs ödemarksfloden Jandebas norra strand. Men mellan bataljonerna i främsta linjen gapade en kilometer bred lucka, som endast bevakades av en dagligen utsänd skidlöparpatrull. Denna oförsvarade tassemark var delvis minerad av både ryssar och finländare, men ryssarna använde den ändå för livlig patrullverksamhet, vilken förorsakade förluster i trafiken på IR 13:s underhållsväg. Om de skulle bita sig fast inom området, skulle det innebära att regementets försvar klövs i två delar. Två dagar efter ankomsten fick kapten Nilsson till uppgift att med Avdelta kompaniet täppa till luckan mellan bataljonerna.

Den 21 februari skidade rikssvenskarna, som förstärkts med ett dussintal finlandssvenskar placerade i kompanistab och tross, från Podporodzje och anlände på eftermiddagen till terrängen bakom den blivande försvarslinjen. Efter rekognoseringar och förberedande fältarbeten besatte kompaniet utan strid det oförsvarade området. Den 28 februari på morgonen upprättades fyra nya stödjepunkter längs Jandeba. På kvällen var snövärn och tillfälliga hinder utbyggda samt trådförbindelser klara. Avdelta kompaniet hade fått eget frontansvar och Jandeba blev ingenmansland.

Några dagar senare kom nästa uppgift. Kompaniet skulle fastställa läget av en rysk korsuby, vilken användes av ryska partigängare, förstöra korsur och taga fångar. Denna ryska stödjepunkt bedömdes vara belägen 500 meter söder om Jandeba mitt framför Avdelta kompaniet. Man startade vid femtiden på morgonen den 4 mars. Enligt uppgjord plan skidade en säkringspatrull över Jandeba och tog sig i brant motlut fram till en upptrampad patrullstig, vilken gick parallellt med och ungefär 50 meter innanför skogsbrynet.

Därefter följde två små finlandssvenska plutoner från 2. kompaniet, vilka svängde av på stigen den ena åt höger och den andra åt vänster för att skydda flankerna. Så kom kapten Nilsson med eldledare från artilleri och granatkastare samt en tillfälligt sammansatt rikssvensk pluton om 32 man. Denna ordnades på två täter i höjd med stigen, där kompanichefen upprättade sin stridsledningsplats. Så långt var allt enligt planen, även om det visade sig nödvändigt att taga av skidorna och bära dem uppför den branta strandbrinken, vilket förutom tidsspillan förorsakade både buller och oreda.

Anfallsplutonen gav sig iväg i sydlig riktning under ledning av löjtnant Gösta Hallberg-Cuula. Mörker, tät skog, uppförsbacke och djup lössnö försvårade skidåkningen. Det gick endast långsamt framåt. Efter 150 meters förflyttning blev täten plötsligt beskjuten av en rysk trädskytt. Man hade överraskande stött på ett förut okänt näste och var bara några meter från ett snötäckt värn. Andra ryssar öppnade eld från olika håll. Elden besvarades av de främsta rikssvenskarna. Under eldstriden blev en av gruppcheferna, översergeant Fritz Pettersson, isolerare från Sundsvall, svårt sårad i ena lårbenshalsen. Soldat Holger Holmgren, diversearbetare från Eskilstuna, trampade på en mina och blev illa skadad i ena benet, när han sökte bistå Pettersson.

Ryssarna var försvarsberedda, det fanns trampminor och det rapporterades om snören till rörminor mellan träden. Plutonchefen bedömde det omöjligt att storma nästet, varför han begärde att få gå tillbaka. En rapportkarl sändes bakåt med detta besked till kompanichefen. Denne fick även meddelanden från flankplutonerna. Den högra låg under stark fientlig eld, sedan en fientlig patrull avvisats. Den vänstra hade hejdats av minfält och finlandssvenske sergeanten Nummelin hade fått ena foten avsliten av en mina. Kompanichefen beslöt avbryta anfallet, varefter han gav order om tillbakaryckning. Denna kunde genomföras utan att ryssarna följde efter. De sårade, som medfördes på pulkor, blev alla tre krigsinvalider, Holmgren och Nummelin med amputerade ben.

Det följde lugnare dagar, då man kunde bygga ut och förstärka de fyra stödjepunkterna Geten, Victor, Björken och Cuulan. Kompanireserven, som inom stödjepunktsförsvaret skulle fungera som spindeln i nätet, tränades i denna rörliga roll. Mot slutet av månaden fick kompaniet order att taga en fånge. Kompanichefen och fänrik Otto Lagerfelt från I 1, som anmält sig som chef för fångtagningsstyrkan, planlade gemensamt hur uppgiften skulle lösas. Lotsad av en finlandssvensk vägvisare skulle Lagerfelt föra sin tiomannapatrull till en känd rysk patrullstig.

Där skulle man invänta en nattbevakningsavdelning med regelbundna vanor. Den brukade bestå av minst fyra man, vilka uppträdde parvis med upp till tio meters avstånd mellan paren. De främsta ryssarna skulle oskadliggöras och det sista paret tillfångatagas. Om detta skulle misslyckas, borde man gå fram längs stigen för att söka taga en fånge, där tillfälle yppade sig. På egen sida av Jandeba skulle sjukvårdssläde ställas i beredskap och undsättningsstyrkor med transportpulkor vara utryckningsklara.

Den 26 mars klockan 0030 överskreds Jandeba och efter 400 meters förflyttning till fots nåddes den ryska patrullstigen. Där delade Lagerfelt sin styrka i två grupper. Den ena placerades före och den andra efter en tvär stigkrök. Vid tretiden på morgonen kom en rysk bevakningspatrull. Den rörde sig sakta i mörkret och karlarna tassade ljudlöst fram i sina filtstövlar. Enligt givna direktiv sköts de två första ryssarna när de passerat stigkröken. Men det kom inga fler, ty patrullen bestod endast av dessa två. När detta stod klart, beslöt Lagerfelt att följa stigen för att om möjligt få en fånge på annat sätt.

Efter några hundra meter stötte man plötsligt på en korsu med en vakt på taket. Andra ryssar som alarmerats av den tidigare skottlossningen öppnade eld i nattmörkret samtidigt som översergeant Gustav-Adolf Byström kastade sig över vakten. Lagerfelt skrek ”tillbaka”, varefter han bistod Byström. Huvuddelen av den rikssvenska patrullen försvann bakåt. Eftersom återsamlingsplats inte var utsedd bar det av ända till egna linjer, där man med oro lyssnat till den häftiga eldgivningen. Patrullkarlarnas oordnade återkomst väckte bestörtning och deras oklara uppgifter gav inget underlag för ingripande. Men undsättningsstyrkorna gjorde sig redo.

Byström och Lagerfelt sökte släpa korsuvakten med sig. Plötsligt fick denne fram en pistol och avlossade ett skott. I samma ögonblick föll han skjuten av Lagerfelt, innan denne i sin tur segnade ner träffad i underlivet av ryssens kula. De kvarvarande rikssvenskarna började föra Lagerfelt bakåt varvid reträtten skyddades av eldskurar åt olika håll i mörket, där ryssar sköt och skrek. Byström fick ena handen genomskjuten och översergeant Stig Bomgren, lantarbetare från Nacka, sårades av splitter över ena ögat. Trots detta kunde de tillsammans med översergeant Bengt Arosenius, reservofficersaspirant från Enköping, föra undan Lagerfelt och sergeant Ture Lönnberg, snickare från Älmhult, som trampat på en mina och fått ena foten söndertrasad.

Sedan man påkallat hjälp från egna linjer, ryckte en undsättningsstyrka ut och tog hand om de skadade. Klockan halv sex på morgonen var alla tillbaka på den norra sidan av Jandeba. Senare på dagen avled fänrik Lagerfelt av sina sår. Han blev Avdelta kompaniets förste stupade. Lönnberg fick benet amputerat. Någon fånge blev det inte, men påföljande natt omhändertogs en rysk överlöpare vid en rikssvensk postering. Han uppgav vid förhör att Lagerfelts patrull tillfogat ryssarna en förlust om sammanlagt sex stupade och en sårad.

Svenska frivilliga i Finland 1939-1944