Före vinterkriget var Finland ett jordbruksdominerat land, där hästen både i jord- och skogsbruket var till en oumbärlig hjälp. År 1939 fanns det 318 000 fullvuxna och 60 000 under treåriga hästar i vårt land. Hästarna hörde till den finska hästrasen och de var vana vid vårt lands säregna förhållanden, såsom vid den stränga vintern. På hösten 1939 konstaterades över 173 000 hästar vara krigsdugliga.
Hästarnas betydelse framhävs av att det till exempel år 1939 fanns endast 53 000 bilar i vårt land, då de år 2 000 var betydligt över två miljoner. Försvarsmaktens fredstida trupper hade
4 700 hästar i september 1939 men endast 134 lastbilar.
På hösten 1939 då man höjde beredskapen inom vår armé intog man till försvarsmakten in
60 000 hästar från det civila samhället. Under kriget intogs ännu därtill 12 000 hästar.
Det stora behovet av hästar framgår av att det till exempel till en division på 15 000 man hörde 3 500 hästar, men endast 100 motorfordon. Till ett regemente på 3 000 man hörde 500 hästar, till en bataljon på 850 man 100 hästar, till ett kompani på 190 man 10 hästar och till ett lätt fältartilleribatteri på 780 man rentav 430 hästar. Till en infanteribataljon och ett infanterikompani hörde inget motorfordon och till ett regemente endast en personbil och två motorcyklar.
Hästarna var till för transport av utrustning, skjutförnödenheter, proviant, fältkök och vapen i tunga enheter. En stor del av hästarna bands till fodertransporter. Inom fältartilleriet drog hästarna kanonerna med undantag för ett tungt batteri. För att dra en tung kanon behövdes åtta hästar. Normalt klarade hästarna av att dra en godslast på 300 kg. I början av vinterkriget använde man kärror, men då snötäcket växte övergick man till att använda slädar.
I Finlands armé bestod det egentliga kavalleriet av skvadroner inom infanteridivisionernas lätta avdelningar samt i Kavalleribrigadens truppenheter Nylands Dragonregemente och Tavastlands Dragonregemente. De lätta avdelningarna indrogs redan i början av fortsättningskriget, men kavalleriregementena kämpade med heder ända till fortsättningskrigets slut. Inom kavalleriet stred man till fots.
Under vinterkriget omkom 7 200 hästar, av vilka 4 000 i fiendeeld. I april 1940 började man sända hem hästar, eftersom behovet av dem var trängande inför det begynnande vårbruket.
Under mellanfredstiden minskades hästarnas antal i truppernas organisationer och motsvarande ökade man antalet motorfordon, fastän möjligheterna till detta var begränsade. Till exempel antalet hästar i en division minskade från 3 500 till 2 000.
I juni 1941 före fortsättningskriget tog man in 35 000 hästar till försvarsmakten förutom de egna 9500 hästarna. Under kriget tog man ännu in 15 000 hästar till. Fortsättningskrigets anfallsskede var mycket svårt och 900 hästar dog på grund av ansträngning eller svag utfodring. Sammanlagt förlorade man 15 000 hästar i fortsättningskriget. Som krigsbyte fick man 12 000 hästar, av vilka en stor del var i dålig kondition.
På grund av arméhästarnas stora antal, skador och sjukdomar var den veterinärmedicinska funktionen under hårt tryck. De veterinärmedicinska enheterna försökte man i mån av möjlighet dimensionera enligt behoven. Man använde sig av ändamålsenliga sjukstall samt hästsjukhus. Arméns behov ledde å sin sida till att man var tvungen att sköta hemmafrontens veterinärverksamhet med ringa personal.
Både i vinter- och fortsättningskriget var hästarnas betydelse för vår armés rörlighet helt avgörande. Man hade inte med något motorfordon kunnat ersätta hästen i terrängen, eftersom hästen just beträffande terrängrörligheten var överlägsen. För långa vägtransporter var hästen däremot alltför långsam. Dessutom var lasten på en hästfora liten.
Den finländska soldaten kände ett direkt vapenbroderskap till de hästar som varit med. Man ansåg att hästarna på sätt och vis fick lida för kriget. Man tog dock hand om dem så väl som möjligt. Den finska hästen visade sig vara mycket pålitlig och uthållig också i krigstidens förhållanden. Den finska hästen och samtidigt krigshästen fick också i slutet av 1990-talet ett eget minnesmärke som uttryck för tacksamhet för de utförda stora tjänsterna i våra krig.