Under fortsättningskriget noterade den finländska armén 4.344 försvunna bland sina förluster på de ryska krigsskådeplatserna. Då kriget var slut, återkom 1931 ur fångenskap. Ryssarna gav dödsuppgifter om 404. De övrigas öden kunde man inte redogöra för.

Som jämförelse kan nämnas att Finland återsände 43.400 man och redogjorde för 18.318 dödsfall i fångläger. Dessutom hade ett par tiotal skjutits vid flyktförsök och vägran att lyda order.

Försvunna sextiettor, som inte återbördades i samband med fångutväxlingarna, var sjutton till antalet. Om tre av dem meddelade ryssarna dödsdatum. Det gällde korsholmarna Jarl Eriksson och Leander Thölix, som båda togs tillfånga vid Säntämä den 3 september 1941. Deras namn återfanns på ett flygblad, som kastades ner över de finländska linjerna i början av år 1942 och som på känt maner uppmanade de finländska soldaterna att vända sina vapen mot ”tyskarnas trälar och legodrängar”. De skall båda ha avlidit på hösten samma år. Samma var fallet med vasabon Levi Mattias Granholm.

I slutet av september 1943 fick Alma Widjeskog i Terjärv ett brev från sjätte kompaniets chef, löjtnant Holger Ingberg. Det var av följande lydelse:

”Det är vår tunga plikt att meddela Eder, att Eder son Ole den 19.9.1943 under fullgörandet av sin vakttjänst vid ett fientligt nattligt anfall blev tillfångatagen, möjligen sårad. Uppgifter om hans vidare öden kunna under nuvarande förhållanden icke erhållas, klarhet kan vinnas först efter krigets slut.

Vid verkställd undersökning har ingenting framgått, som skulle tyda på uraktlåtenhet eller fel, varför Eder sons öde måste ses som ett led i krigets hårda verklighet. Bland sina kamrater var soldat Widjeskog känd som en plikttrogen och vänsäll man; bland dem ville man gärna göra allt för att återställa allt till rätta.

Från befälets sida inse vi Eder oro och sorg, men uppmana Eder samtidigt att icke misströsta. Våra öden stå sist och slutligen i Guds hand. I förvissning därom må vi på fäders vis se framtiden an.”

Det var på ”Puro” det hände. Widjeskog hade återvänt från permission. Klockan två på natten begav han sig till poststället. Natten var dyster, det blåste, regnade och var stickmörkt. Kamraten, som han avlöste, kunde rapportera att läget var lugnt och allt under kontroll.

Efter en stund hördes ett misstänkt prassel. Widjeskog sköt en ljusraket för att kunna överblicka området framför ställningarna. Han hörde steg i löpgraven och antog att någon av kamraterna skyndade till. Plötsligt var han angripen av ryssar. Ett vilt handgemäng uppstod, men till sist blev han övermannad och bunden till händer och fötter. Varje gång han försökte ropa på hjälp, fick han ett slag i huvudet med en maskinpistol, tills en bastant munkavle förkvävde alla ljud. Ett rep bands om hans händer och så släpades han efter ryssarna, som snabbt sprang över till sin egen sida. Alla alarmanordningar var satta ur funktion, minfältet var öppnat, det var bara att springa.

Väl över på ryska sidan fick han resa sig och befriades från repen runt benen. Blödande och helt utmattad fördes han till en liten korsu, där han fick vila några timmar medan han vaktades av två män försedda med maskinpistoler.

På morgonen förflyttades han ett tiotal kilometer bakåt, där hans sår fick en lätt översyn.

Där fanns en lång korsu med enmansceller. I celldörren fanns en liten lucka och genom den kom kålsoppa och te ibland. Cellen var mörk och det enda i inventarieväg var en granrisbädd. Då det regnade, rann vattnet in genom taket.

Vid ett tillfälle försökte den genomvåta fången få värme genom en åkarbrasa. Vakten hörde det, tittade in genom luckan och ropade något obegripligt. Widjeskog försökte förklara sig, men resultatet av det var att vakten öppnade dörren och slog honom i ryggen med gevärskolven.

Vistelsen på detta ställe varade ett par veckor med förhör varje dag, ibland under mycket bryska former och misshandel. Ryssarna visste en hel del om det finländska försvarets uppläggning och tycktes vilja få sina antaganden bekräftade. Widjeskog försökte ge undvikande svar för att inte åstadkomma skada för sina vapenbröder. Hans försök att slippa förhören under motivering att han inte kunde finska resulterade i att förhörsledaren kom in med en ung kvinna. ”Hon slog cigarettasken på bordet och talade bättre svenska än jag.”

Sedan han bekräftat att han tillhörde skyddskåren, blev han berövad granrisbädden i sin cell, men trots alla trakasserier var det ganska värdelösa uppgifter ryssarna fick av honom. Så bar det iväg till ett fångläger i Volosova och efter en kort tid där till Tserepovets. Detta läger rymde ett par tusen personer av olika nationaliteter. Det var inhägnat med dubbla taggtrådsstängsel, två till tre meter höga och med fem meters mellanrum. I varje hörn fanns ett vakttorn.

Fångarna bodde i baracker för 20-30 personer. Varje fånge hade en brits utan madrass till sitt förfogande. Maten bestod av bröd 600 gram om dagen och tunn kålsoppa. Ibland serverades te. Tio gram mahorka hörde också till dagsransonen. Många av fångarna fick besvärliga magsjukdomar, men Widjeskog lyckades klara sig. Han arbetade största delen av tiden i fånglägrets snickeri och hade möjlighet att då betinget för dagen var avklarat syssla med privatföretagsamhet. Av rödbok tillverkade han pipor, som han någon gång kunde byta till sig bröd för, men det oaktat vägde han inte mer än 45 kg, då han återkom till hemlandet.

Under vistelsen i lägret lyckades han få ett meddelande till sin mor om att han levde. Han skrev ett brev till julen 1943 och höll det i positiv ton för att det möjligen skulle vidarebefordras. Så skedde inte, men en förkortning av det trycktes på ett flygblad och kom så över till den finländska sidan. Den text hans mor på detta sätt fick motta var följande:

”Fru Alma Widjeskog,
Terjärvi Småbönders, Gamla Karleby

Kära där hemma, jag sänder nu en jul- och nyårshälsning till Er alla. Jag är frisk och hoppas att kriget snart tar slut så att vi får träffas därhemma. Tiden i krigsfångenskap har gått mycket bra. Mat får vi tillräckligt. Hälsa Henry och alla kamrater.

Soldat Ole Widjeskog, Inf. Reg. 61”

Den 28 november 1944 sändes han från lägret. Nyanlända fångar hade under sommaren och hösten kunnat informera om krigshändelserna och det politiska läget, så meddelandet om frigivningen kom inte som någon överraskning. Med tåg kom Widjeskog och hans kontingent frigivna till Vainikkala. Där steg de ryska vakterna av tåget. De frigivna fick ärtsoppa, bröd och tobak. ”Då först kunde vi känna att vi var hemma i Finland.”

Färden ställdes sedan till Hangö, där en tre veckors karantän väntade. De utsvultna männen fick ordentligt med mat och många fick paket hemifrån. Alla förstod inte att ta det försiktigt med maten i början. Då följande grupp anlände, höll man kontroll över vad de åt och anhöriga fick inte sända matpaket till dem.

Över ett år hade Widjeskogs fångenskap varat, och han hann fylla både 22 och 23 år utan uppvaktning.

Nils-Erik Nykvist: Sextiettan Infanteriregemente 61 1941-1944