Heimer Björkbacka – Radiofältväbel i sektionen:

För ett artilleriförband i strid är radio- och telefonförbindelserna livsviktiga. Det är ju via dessa kanaler som kommunikationerna skall ske. Eldledningen rapporterar sina iakttagelser och målangivningar, order ges och tas och kontakterna mellan sektionens olika organ upprätthålles. Tele- och radioförbindelserna är något av sektionens nervsystem som förmedlar impulser till vederbörande instanser.

Sektionens förbindelseofficer var löjtnant Erik Hongell, telefonbolagsdirektör i det civila och därför väl förtrogen med kontaktverksamhet av detta slag. Han lyckades även i stort sett hålla förbindelserna i skick, vilket inte var någon lätt uppgift inom en sektion som var så rörlig som Tigerns, med sina talrika och täta förflyttningar. Trots de närmast kaotiska förhållandena under slutskedet var det aldrig fråga om något ”nervsammanbrott”, utan allt fungerade i stort sett, om än inte helt störningsfritt.

Heimer Björkbacka var fältväbel inom sektionens förbindelseväsen. Han har sammanställt sina minnen från krigets olika skeden och sammanfattar dem så här:

– Sektionens förbindelsemanskap under anfallsskedet sommaren 1941 bestod av rätt unga pojkar, som var väl förtrogna med sitt arbete. Med bland telefonisterna och radisterna fanns också sådana som hade god erfarenhet av denna slags verksamhet från vinterkriget. I stort sett kan man säga att telefonförbindelserna i allmänhet fungerade bra. Visst förekom det kortare avbrott då fiendens artillerield var särskilt hård, men linjerna kunde snabbt repareras och försättas i skick igen.

Telefonen var det viktigaste förbindelsemedlet i sektionen, både vad det gällde stridsfunktion och mer ”alldagliga” förbindelser. Radio fanns också att tillgå och kom alltid till användning när eldgivningen från fiendesidan var kraftig och teleförbindelserna bröts. Då under artillerikoncentrationerna kunde det vara omöjligt för felpatrullerna att ge sig ut för att skarva ihop avslitna ledningar. Telefonisternas arbete var både ansvarsfullt och farligt och förluster noterades även såväl under anfalls- som reträttskedet.

Under anfallsskedet efter Sordavalas intagning förflyttades ju sektionen till Karelska näset och en stor del av de yngre årgångarna blev transporterade till andra enheter. Detta medförde en del problem, såväl för upprätthållandet av tele- som radioförbindelserna. Före Sordavala fanns det i sektionen gott om utbildat telefonmanskap, likaså tillräckligt med klassradister. Men i utbyte fick sektionen nu från en grannsektion äldre mannar som väntade på hemförlovning, vilken förresten dock inte blev av i första taget. Två radister som avlagt klassprov blev kvar – en av dem var förresten jag – och det blev på sätt och vis att börja om igen från början. Kursverksamheten startade igen och så småningom skolades nya radister upp. Men denna kursverksamhet var inte så lätt att genomföra när det samtidigt skulle krigas, vilket ju medförde ökade krav på förbindelseverksamheten. Otaliga var de timmar som vi satt på kantinen i Tonteri och knackade och knackade och ibland i någon korsu där det råkade finnas plats. De som gjorde de största framstegen sändes till Viborg för att avlägga klassprov för radister. Fyra eller fem lyckades med uppgiften och klarade proven. Dessutom fanns det många andra som kunde sköta trafiken vid radiostationerna, men i något lugnare tempo.

När striderna under reträtten sommaren 1944 började fanns det cirka 20 radister att tillgå. Det var tur att vi hann utbilda så pass många, ty redan efter tre veckors strider var runt hälften lättare eller svårare sårade och borta i fortsättningen av kriget. Vi gjorde en liten omorganisering av verksamheten som avvek från förfarandet under anfallsskedet. Ställningsradion drogs helt in, den ansågs vara obehövlig. Alla radister stationerades på samma område, i närheten av de instanser som gav order om sektionens stridsuppgifter. Därifrån sändes grupper efter behov ut till olika eldledningsplatser och sektionsofficerens radio tog emot telegrammen, som vidarebefordrades till eldbatterierna per telefon om det gällde eldgivning. Särskilt svåra blev påfrestningarna för dem som hade till uppgift att se till att förbindelserna första och andra anfallsdagen fungerade vid Vaski, där genombrottet för vårt vidkommande skedde. Såväl radister som telefonister och eldledare var hårt pressade. Platser i slutskedet som förbindelsepojkarna säkert kommer att minnas och där de visade prov på stort mod och kunnande i kritiska situationer var Vaski, Ahijärvi och Juustila.

Ur boken: Tigerns Sektion 1941-44