Viking Ahrenberg berättar:

Den 22. 8. erhöll 8.K, som försvarade Husu-avsnittet under II B, order att sända en patrull för att utröna om fienden hade dragit sig tillbaka. Sergeant Ström och en soldat anmälde sig frivilligt. Pionjärer skulle senare komma för att rensa upp minfälten om förterrängen var fri från fiender. Patrullen åter­kom sent omsider utan att ha sett en enda fiende och meddelade att allt var tyst där framme. Håret reste sig på kompanichefen då de båda patrullmännen bar mellan sig en rysk stridsvagnsmina, vilken de glatt slängde framför fötter­na på honom och frågade: ”va ä detta?”

– Minan var färdigt inställd och funktionsduglig, men lyckligtvis hände ingenting. Pionjärerna anlände små­ningom och begynte rensa upp den lilla byvägen längs vilken framryckningen skulle ske, – men de hade ej ännu vanan inne. Det söktes och söktes och man gick framåt meter efter meter, men ingenting hittades. Men så skreks det att här finns den första minan. En krok sattes fast i ”minan”, man tog betäckning bakom stenar och träd och så drog pionjärerna i det långa repet och man vän­tade med spänning på smällen. Ingen smäll, men till sist kom en gammal tallrot upp, det var minan. Det blev vår första erfarenhet av minröjning. Kompa­niet kommenderades nu i ”jono” och trossen sändes iväg västerut till en mera framkomlig väg. Sedan satte vi oss i rörelse genom minfältet, där varje man steg i den föregåendes fotspår. Minor upptäcktes, men vi hade inte tid att vänta på pionjärerna. På kvällen var vi framme i Mäkipaakkala by, där husen befanns vara helt oskadade. På grund av minfaran beslöt vi att inte gå in i husen, utan kompaniet lade sig att sova i en stor ria, där det fanns hö. Följande dag fortsatte vi till Siissala vägskäl vid Viborgsvägen. Till denna väg både diri­gerats andra regementen och enheter, vilket hade till följd att landsvägen var som en stoppad korv med samtliga trupper på väg österut. Här marscherades i bredd med främmande enheter, här fanns artilleri och träng, allt i en skön röra.

Alla var ängsliga att det ryska flyget skulle upptäcka detta lockande mål. Våra onda aningar besannades även. Under en paus dök plötsligt ett tvådäckat spa­ningsplan upp och man kunde tydligt se bomberna som var fästade under vingarna. Vid vårt kompani gjorde planet en sväng och i detsamma föll bom­berna ned i skogen invid landsvägen. – dåligt riktat. Lyckligtvis hade fienden icke tillgängligt flyg, ty detta var enda gången vi stördes. Vägarna var ställvis kraftigt minerade, isynnerhet vid alla broar. Mineringarna var ofta anlagda med stor förslagenhet, i diket kunde t.ex. ligga en alldeles oskadad kärra, men då man såg efter kunde man upptäcka fina trådar, som var dragna till sprängladdningar undertill. På landsvägen kunde ligga en alldeles hel hjälm, men när man undersökte platsen, så var hjälmen förbunden med en tråd till en hand­granat nedgrävd i vägen. Manskapet hade varnats för allt detta och inga olyckor hände oss.

Kompaniet säkrade bataljonens marsch till Häränpäänniemi och slutligen den 29.8 marscherade vi till Piispansaari för överskeppning till Lihaniemi. Kompaniet fördes över på natten. Det var tysta mannar, vi tänkte att händer det någonting far vi alla till botten som stenar, ty vi hade alla full utrustning på oss. Men ingenting hände, det var bara att styra mot den röda lyktan som utmärkte landningsplatsen. Härifrån gick färden mot Sommee station. Kompaniet marscherade fredligt på landsvägen, då det plötsligt hördes ett rop att en av männen hade svimmat i ledet. Då han undersöktes när­mare befanns det att han hade ett kulhål mitt i hjärtat. Den förlupna kulan kom från Sommee, där mottistriderna som bäst pågick, men avståndet dit var ännu långt.

Ossi Wallius: ”Tjugofyran” Infanteriregementet 24:s historia i kriget 1941-1944