Finlands armé hemförlovades gradvis under månaderna efter vinterkriget. Beväringarnas tjänstgöringstid förlängdes och 25 000 reservister hölls i tjänst så, att till exempel vid årsskiftet 1940/41 var försvarsmakens styrka 109 000 man. För trupperna uppfördes ett stort antal barackgarnisoner nära gränsen.

Utbildningen fortsatte intensivt under mellanfredstiden. Man kunde nu utnyttja erfarenheterna från vinterkriget. De som blivit utan utbildning före krigen fick den nu äntligen. Trots vinterkrigets svåra förluster hade man på sommaren 1941, som en följd av det omfattande utbildningsarbetet, tillgång till en avsevärt större reserv än i vinterkriget.

På våren 1941 for finländska unga män till Tyskland för att skaffa sig modern militärutbildning med iakttagande av jägarnas traditioner. De yngsta kom direkt från skolbänken. Sammanlagt for ca 1 400 män till Tyskland. Finlands regering gick med på detta för att försäkra sig om Tysklands politiska stöd inför hotet från Sovjetunionen och mot påtryckningsåtgärderna. Det var fråga om en slags pant, på grund av vilket man senare har använt benämningen ”pantbataljonen” om den finländska frivilligtruppen. De finländska soldaterna placerades i SS-Divisionen Wiking tillsammans med norska, danska, belgiska och holländska frivilliga. Dessa elitsoldater inom Waffen-SS har ibland felaktigt jämställts med personalen inom det politiska SS, som helt och hållet bestod av ett klientel av annat slag, som till exempel fungerade som väktare vid koncentrationslägren.

Den finländska bataljonen var fullständigt opolitisk och de finländska SS-soldaterna kämpade synnerligen ärofullt, men led samtidigt svåra förluster i Ukraina och Kaukasien fram till år 1943, då soldaterna enligt tjänstgöringsförbindelsen hemförlovades till Finland och personalen placerades i fältarmén. De finländska SS-männen gjorde sig inte skyldiga till brott mot krigets lagar och efter kriget frångick segrarmakterna de framförda ogrundade beskyllningarna mot SS-divisionen Wiking.