Frivilligbataljonens andra frontperiod – åtta långa veckor – blev en för de frivilliga i flera avseenden mycket påfrestande tid – än mera påfrestande än den första – och inte bara på grund av de rätt avsevärda förlusterna. Dessa uppgick till ett 15-tal stupade och ett 40-tal sårade. De förut citerade reflexionerna av IR 55:s spaningsofficer i hans ”Översikt av krigshändelserna” om ställningskrigets psykiska påfrestningar blev här och nu till fullo bestyrkta. En konkret, visserligen inte helt ”alldaglig”, episod må först få illustrera krigets monotona ”vardag”.

Torsdagen den 6 november 1941 – Gustaf Adolfsdagen – planerades vid Frivilligbataljonens 1:a kompani – alltså på V-avsnittet – ett patrullföretag att utföras nästkommande natt. Det var 1:a plutonen, chef löjtnant Lars Söderhielm, som skulle svara härför. För att i förväg rekognosera begav sig på förmiddagen, alltså vid fullt dagsljus, plutonchefen själv jämte sin ställföreträdare, fänrik Gert Helliker, ut i ”ingenmansland” framför plutonens ställning.

Både Söderhielm och Helliker var käcka, ”framåt” och oförskräckta unga män i 25-årsåldern, tillsammans ett samspelt team. De hade varit med om djärva företag tidigare, och det hade alltid gått bra. Men denna dag var inte lyckan dem bevågen. De upptäcktes av fienden och fick häftig automateld på sig. Helliker sårades, fastän inte dödligt. I ansatser sökte de båda ta sig tillbaka till den egna linjen. Men terrängen ser alltid annorlunda ut från ”fiendesidan” än från den egna ställningen. De råkade förirra sig in i eget minfält. En eller två minor utlöstes. Söderhielm dog omedelbart, medan Helliker sårades, den här gången dödligt. Han levde ännu, sedan han kunnat hjälpas tillbaka av säkringsstyrkan, men avled samma dag. Ställningskriget hade skördat ytterligare två offer.

Sådant hände ju snart sagt var och varannan dag. ”Dom plockar oss en och en nu”, som en frivilligsoldat uttryckte det. Ändock gjorde just denna händelse ett kanske ovanligt starkt intryck.

Särskilt Söderhielm var en soldat i ordets bästa bemärkelse och en boren ledartyp. Han hade synnerligen god hand med sina ”mannar” och förstod att på ett självklart sätt få dem med sig. Det var kanske därför som hans bortgång väckte så stor förstämning och saknad, inte enbart, men framför allt i hans egen pluton, kompaniets första (där f.ö. ingick tre danskar). Där var man djupt skakad.

Känslorna fick utlopp i brev från ett par av de närmast berörda frivilliga till en tredje plutonskamrat, vilken på grund av sin ungdom hade ”hempermitterats” redan på eftersommaren. ”Vår allmänt avhållne och omtyckte plutonchef Söderhielm stupade i dag”, skrev den ene och fortsatte: ”Han var en enastående bra karl, han höll oss mycket om ryggen”. Den andre brevskrivaren reflekterade resignerat: ”… förmodligen kommer väl en ny plutonchef ’, men, tillade han, ”nog får den som kommer svårt att fylla Söderhielms plats”.

Att tills vidare ta över den herre- eller kanske hellre faderlösa plutonen beordrades ställföreträdande kompanichefen, löjtnant Stade.

Vittnesbörd om hur ställningskrigets vardag kunde upplevas på manskapsnivå kan man möta i vissa impressionistiska dagboksanteckningar av enskilda frivilliga. Ett axplock, utvalt ur ett visserligen begränsat material, kan kanske förmedla en någorlunda allsidig och allmängiltig föreställning. Åtminstone det första exemplet är kanske inte representativt men knappast heller unikt. Den ifrågavarande frivillige – han hade ändå befälsgrad – skriver:

”Mitt humör har stått på nollpunkten ett par dar. Jag hoppas att det blir bättre snart, annars blir det här stillaliggande livet outhärdligt. jag känner mig i dålig kondition, dåsig, slö, lite ont i huvudet. Otålig och lättretad är jag. Måtte det snart bli någon ändring”.

Den ändring som denne något deprimerade frivillige hoppades på var kanske Anfallet. I så fall blev han alltså besviken. Men hans följande anteckningar tyder på att han likväl så småningom lyckades komma ur sin depression.

Problem av delvis annan art gav en ung frivilligsoldat uttryck åt när han kastade ned följande hjärtesuck:

”Det är regnigt och blåsigt ute, riktigt oktoberväder. Fan den som ändå hade ett fruntimmer hos sig. Det vore kalas att få ligga hos en snygg flicka”.

Även ”frontvardagen” kunde emellertid bjuda på sina ljusglimtar, ja rentav något av fridfull idyll, varom följande dagboksskildring bär vittne:

”Det har varit en lugn och fridfull dag. Paket ha vi fått lite till mans här. Vi ha suttit ute församlade kring lägerbålet, kokat och druckit kaffe samt pratat och haft riktigt trevligt. Pastor Åkerhielm kom förbi här. Han stannade och pratade en stund med oss. När han gått uttalades av alla ett oförfalskat gillande av pastorn. Det är verkligen en prima karl också!”

Om ett ännu förnämligare besök berättar samme skribent vid ett annat tillfälle:

”I dag ha vi haft den stora äran att bjuda vår batch överstelöjtnant Hans Berggren på kaffe utanför vår korsu. Han berättade en del saker för oss.”

Att fraterniserandet med manskapet inte försvagade respekten för bataljonschefens person vittnar i sin mån följande dagboksanteckning om:

”I morse rakade jag bort min skepparkrans. Det är order från bataljonschefen att allt beredskapsskägg skall bort”.

Inget tal om ”kränkning av den personliga integriteten” här inte!

Svenska frivilliga i Finland 1939-1944