…fiendens underhållscentral

Den vårvintriga kvällen började skymma, och himlavalvet i svartblått var som nitat med klara stjärnspikar förebådande sträng kyla. Spanarna och spåröppnarna pulsade framåt i den mjuka snön, tills de bakifrån fick order om att stanna.

I den snöiga skogen började ett livligt bestyr, att reda till övernattningsplatser och sovlavar. För att få bra sovplatser åt sig själva försökte 120 man sitt bästa. Björkar och granar damp ner i de mjuka drivorna. Ved för brasor bars nära lavarna, som reste sig som genom trollkraft under de skyddande granarna. Grankvistar bröts för att bli ett mjukare underlag för mannarna. Endast ett tyst frasande av snön bröt den begynnande nattens stillhet. Verksamheten var snabb och övervägd, det var krigstid 1944.

Vår trupp var på väg för att utföra sin uppgift långt in på fiendens sida. Man skulle förstöra en stor underhållscentral i riktning mot Rukajärvi. Denna central omfattade drygt hundra hus och var den viktigaste underhållsplatsen för fiendens trupper som agerade i den riktningen. Enligt flygspaningen och vad fångar berättade var området noggrant bevakat i händelse av överraskningsanfall, fastän vägen dit från våra linjer var nära nog 70 km. För den skull var vår vaksamhet nödvändig för att kunna överraska, eftersom det var första villkoret för att uppgiften skulle lyckas.

Major Into Kuismanen, som bland oss var känd för sin personliga tapperhet och sina hänsynslösa bravader på fiendens sida, var chef för vår trupp. Det här var inte hans första resa in på fiendens sida, ty vi visste att han bl.a. under anfallsskedet gjort en patrullfärd genom Aunus stad med en lastbil som han tagit av fienden redan då vårt förband ännu kämpade vid den gamla gränsen. Dylika gärningar ökade vår högaktning och vårt förtroende för vår ledare.

Vår färd hade hittills lyckats enligt förväntningarna. Fienden hade ännu inte upptäckt oss. Vi hade inte ens trots det goda flygvädret konstaterat ett enda fiendeplan i luften, som kanske efter att ha sett vårt spår skulle alarmera styrkor emot oss. Vi trodde också att vi skulle lyckas i vårt uppdrag, om vi ännu följande dag skulle undgå att bli upptäckta av fienden.

Natten förflöt lugnt, och om inte lägereldarna skulle ha kastat sitt röda sken på trädstammarna, skulle man ha trott att hela lägerområdet var öde. Endast braket av kölden i träden bröt nattens stillhet. Gruppcheferna hade redan på kvällen fått anvisningar om ordnande av vakthållning i händelse av överraskningar, varvid de som var lediga sov lugnt. Möjligheterna till vila skulle bli små då verksamheten börjat.

Morgonen hade redan grytt då vi åter gav oss iväg.

Målet var inte längre långt borta. Vår färd hade hittills förlöpt tämligen försiktigt, men nu måste det bli ännu större försiktighet. Om fienden lyckades upptäcka oss, var en varm mottagning färdig. Också användningen av skjutvapnen förbjöds ända in i det sista. Då fiender påträffades, måste man med kraft ge sig på dem utan att använda skjutvapnen.

Kuismanen själv gav sig ut som spåröppnare bland spanarna för att varje ögonblick ha kontroll över situationen. Vi avancerade långsamt, det var ingen brådska. På så sätt klarade man av att övervaka omgivningen bäst. Med sinnena på helspänn framskred vi spöklikt ljudlöst, varje ögonblick färdiga till aktion. På grund av luftfaran lyssnade vi också efter eventuella flyplansljud för att kunna skydda oss i tid. Fastän vårt spår gick i tätare skog, så gick det inte nu att lämna något åt slumpen.

På knappt tre kilometers avstånd från vårt mål stannade vi för att invänta skymningen. Det kändes spänning i luften, det kunde märkas i allas ansikten. Aktionen närmade sig.

Från underhållscentralen ca sju kilometer mot nordost fanns en liten by som var bemannad av fiendens trupper. Vi gissade att då kampen börjat om underhållscentralens öde skulle trupperna i den byn skynda till hjälp. Då skymningen fallit sände Kuismanen för att förhindra detta 40 man mot byn med uppdrag att förstöra den. Efter utfört uppdrag måste de återvända till huvudtruppen till en överenskommen plats i terrängen. Det bestämdes att kapten Raipala skulle leda detta företag.

Efter att avdelning Raipala gett sig iväg fick också vi andra uppbrottsorder, och nu framskred vi till en stor däld på en knapp kilometers avstånd från vårt mål. Dälden var skyddad på båda sidor av höga stup. Här skred vi till verket för att upprätta något slags stödjepunkt, som också skulle vara förbandsplats för sårade. Vi reserverade torr ved för brasor samt granris som sanitärerna skulle kunna använda vid första hjälp åt sårade. Vi tömde våra ryggsäckar på allt som inte var nödvändigt så att inte tyngden skulle försvåra vår rörelseförmåga då striden börjat. Var och en kontrollerade sina vapen, och ryggsäckarna fylldes med buntladdningar och brännburkar. Allt försattes i beredskapsskick. Sanitärerna gjorde i ordning sin förstahjälpsförpackningar, fastän var och en hoppades, att man inte skulle behöva använda dem i så stor utsträckning.

Major Kuismanen begav sig på spaningsfärd med gruppcheferna och gav dem noggranna förhållningsregler vid återkomsten. Eftersom man nu hade observerat skyttegravar och utgrävningar i närheten av husen vid skogskanten, tog Kuismanen detta objekt som var farligast under sitt kommando. Han ville vara där ”krutet brinner”, för att sporra sina mannar.

Löjtnant Määttänen, som fungerade som ledare för vår stötgrupp, fick order att göra en kringgående rörelse bakom byn och förstöra de 10 hus som fanns där. Eftersom byområdet var synnerligen vidsträckt fick vi order att genast ge oss iväg. Styrkan på vår grupp var 8 man med ledarna. Attackögonblicket var bestämt till klockan 21, men en grön ljusraket skjuten av majoren skulle vara tecken på att tidigare inleda verksamheten, och därför måste alla vara i god tid i omedelbar närhet av husen.

Då vi satte oss i rörelse hade vi drygt två timmar tid till (H-hetki) det avgörande ögonblicket. Men tid behövdes också, den kringgående rörelsen måste göras med extrem försiktighet och spaningen mot vårt mål i den vintriga skymningen skulle också ta sin tid.

Efter en timme var vi nära vårt mål i skydd av skogen. Nu måste spaning utföras i husens omedelbara närhet för att få reda på allt möjligt innan verksamheten började. Tillsammans med översergeant Wist fick vi detta spaningsuppdrag samt anvisningar i den händelse att fiendens vaktmanskap skulle komma åt att överraska oss. Wists goda kunskaper i ryska skulle vara till stor hjälp, ty om vi skulle observera en fientlig vakt skulle vi fräckt skida fram till honom och börja prata. På så sätt skulle vi kunna tysta honom ljudlöst. Pojkarna blev kvar i skydd av skogen för att med spänning vänta på resultat.

Vi kom till en åkeröppning där husen låg på 50 meters avstånd framför oss. Vi stannade för att lyssna. En fullständig tystnad rådde överallt, inte den minsta ljusstrimma visade att det fanns något som helst liv i byn. Allt verkade öde. Men vi visste att innan en timme förflutit skulle det finnas tillräckligt med oljud och ljus eftersom vi hade order att sticka alla hus i brand. Varje byggnad måste brinna, eftersom vår uppgift var slutförd först då fiendens alla lager var förstörda. Då skulle också striden börja och det skulle vara slut på tystnaden i dessa nejder.

Husen låg bakom en liten ås, så vi kunde inte se in på gårdsplanerna. Där kunde det finnas vaktposter, och vi måste med stor risk ta oss högre upp på sluttningen. Vi kom redan nära ett hus, men nu anföll en byracka från gården och började garva. Vi tryckte oss djupt ner i snön och förbannade dessa byrackor som alltför ivrigt skötte bevakningen. Längre bort från byn började en annan hundracka svara på skällandet, och hunden som skällt på oss gav sig iväg i den riktningen och skällde oupphörligt. Vi andades ut av lättnad och kravlade oss upp på våra skidor.

Då det inte hördes några steg av vaktmanskap från gårdsplanen, förflyttade vi oss försiktigt helt nära byggnaden. Den hårt trampade snön omkring byggnaden angav att det nog dagtid fanns folk här alldeles tillräckligt. Vi hörde inte heller några ljud inifrån. Fönstren låg högt uppe, som sed var i karelska hus, där fähuset var i första våningen. Utan att ödsla mera tid begav vi oss till följande hus.

Nu var vi redan på den vinnande sidan, ty om det vid följande hus skulle finnas en vakt, kunde vi förvilla denna lätt, eftersom det såg ut som om vi kom från något hus då vi gick längs stigen som ledde mellan husen. Utan blygsamhet gick vi ända in på gården och inte heller där verkade det att finnas någon levande själ. Vi gick runt varje hus och läget var överallt detsamma. Det fanns inte några vaktposter utsatta vid dessa hus. Det verkade som om fienden inte väntat något anfall, man sov obekymrat utan att ana att finländska män inspekterade deras omgivningar.

Vi återvände till våra pojkar och redogjorde för våra observationer till Määttänen. Vi kände alla en stor lättnad då vi fick höra att vaktposter inte skulle komma att hindra oss. Vi begav oss intill husen och var och en fick sitt eget hus som han var ansvarig för att tända eld på. Det fanns tio hus och endast 8 man, varför vi tillsammans med Wist vardera fick två hus på vår lott, eftersom vi kände platserna bäst. Med buntladdningarna i våra händer tryckte vi i snön nära husen i inväntan på ljussignalen. Allas nerver var spända, såsom alltid före en strid, innan spänningen släppte.

Också tjugo minuter var en lång tid i en dylik situation.

Men tiden rann iväg, vi tittade på våra klockor oftare än vanligt. Vi hoppades bara att ingen nu skulle komma ut ur husen, eftersom situationen då skulle bli verkligt brydsam. Ett par minuter ännu till 21, och slutligen hördes ett skott från den riktning där majoren befann sig. Vi gissade att vaktposterna där inte var inomhus, utan vaksamma på sina poster, och nu började snart leken.

En ljusraket steg samtidigt mot höjderna vilket gjorde att spänningen släppte. Vi hoppade upp ur snön och efter några sekunder flög tvåkilos laddningar in genom fönstren. Ljudet av krossat glas hördes från alla håll och efter ett ögonblick också hemska brak då husen rasade samman och började brinna. Allt skedde med blixtens hastighet. Det hade blivit liv i den tysta byn. Ett helvetiskt smatter började höras då maskinpistoler spottade ut sina serier mot fienden som tog till flykten. Stridslarmet hördes från alla håll. Byn var ett enda eldhav. Överraskningen var total. Vår försiktighet hade fått sin lön.

Striden fortsatte intensivt, men enligt vår order måste vi ofördröjligen ta oss till samlingsplatsen efter utfört uppdrag. Det kunde också vara stort behov av hjälp på annat håll, varför det inte fanns någon tid att förlora. Vi försäkrade oss endast om att de hus som kommit på vår lott brann helt och hållet och att bränderna inte längre skulle gå att släcka.

Fienderna som hunnit fly ur husen rusade vettskrämda hit och dit och någon systematisk strid kunde inte komma ifråga. Vettlöst skjutande sprang de i alla riktningar in i elden från våra maskinpistoler. Vår trupp retirerade till skogen i skydd samtidigt som vi besköt fienderna som försökte förfölja oss.

Vi kom till vår stödjepunkt där stora brasor redan sprakade. Sanitärerna förband som bäst en av våra pojkar, fänrik Korhonen, som hade fått en fiendekula genom benet. Han hade dragits med pulka från stridsplatsen. Också ett par andra av våra pojkar hade redan fått första hjälp, de var endast lindrigt sårade.

Efter en stund kom vår major belåtet leende till platsen. För vår del hade företaget lyckats över de mest dristiga förväntningarna. Endast en man ur Määttänens avdelning hade stupat i striden, och bara två av de sårade måste vi dra i pulka under återfärden, de andra kunde skida.

Vi blev uppmanade att äta och vila. Kuismanen började koka te. Hela hans väsen verkade lika lugnt som då vi varit på vår egen sida under nattövningar. Det mest komiska var att då vi var rädda för att fienden skulle anfalla vår lägerplats och ville ge oss ut för att säkra vår stödjepunkt, meddelade han lakoniskt att han hade placerat ut ett halvt tiotal man för att jag de mest ivriga inkräktarna på flykten och uppmanade oss att äta i lugn och ro.

Fienden vågade inte heller ge sig ut efter oss i den mörka skogen på grund av rädsla för bakhåll. De av våra pojkar som blivit kvar som säkring kunde ”avhysa” några efterföljare.

Kapten Raipalas trupp besvärades redan från början av dålig tur. Truppen hade inte vid den bestämda tidpunkten hunnit inleda sitt anfall, och fienden som stod emot dem var vaksam efter att de observerat skenet från elden då underhållscentralen brann. Fienden observerade också att telefonlinjerna var brutna och var beredd på de våras ankomst. På taket av huset som var närmast skogskanten fanns ett spaningstorn och omkring huset var det uppgrävt. Maskingevärsnästet var bemannat.

Våra tappra pojkar försökte med de rysktalande i spetsen närma sig nästet. Avståndet till nästet var ännu nära 50 m, då fienderna ropade till våra pojkar, som närmade sig över det öppna åkern:

– Vilka är ni?

– Egna, svarade våra pojkar. En finsk patrull är i rörelse och vi har varit för att jaga dem på flykten. Får vi komma och värma oss?

– Kom bara, men bara en åt gången. – Pojkarna fortsatte att skida som om de inte hört förbudet, men nu vrålade man:

– Halt, om ni kommer närmare skjuter vi med detsamma. – Som svar började våra pojkar svära ve och förbannelse:

– Tokiga karlar.

Men de visste att nu var det fråga om allvar, ty det verkade som om fienden inte skulle ha trott på deras försäkringar. Ännu måste man dock komma närmare för att elden skulle bli effektiv. Nu blev de andra efter, endast två man närmade sig nästet vardera med fingret på avtryckaren och färdiga att agera. Spänningen blev direkt olidlig. Om nationaliteten avslöjats skulle det ha inneburit en säker död för männen som närmade sig, och därför beslöt de att börja leken först. Utan förvarning slog serier från våra pojkars vapen in i nästet, och samtidigt gav sig resten av pojkarna in i leken. Nästet tystnade, men samtidigt gick också alarmet. En ohygglig kamp började. En av våra pojkar hann kasta in en buntladdning genom ett fönster, men han hann inte skydda sig, utan föll ner i fiendens löpgrav med skidor och allt.

Väggarna som bröts sönder av explosionskraften flög omkring i omgivningen och begravde vår pojke i löpgraven. Fienderna rusade ut ur husen och det tvingade ner våra mannar i snön. Det var fullt arbete med att förhindra fienderna att tränga fram. Pojkarna var verkligen illa ute, eftersom eldsvådan lyste upp snön och att lösgöra sig ur striden var direkt omöjligt. Fiendens systematiska försvar och anfall förlöpte däremot utan hinder, eftersom finländarnas anfall kom från endast en riktning.

Anfallet hade inte börjat på alla håll samtidigt men nu började de andra stötgrupperna i sin tur en intensiv eldgivning och försökte skydda pojkarnas reträtt bort från det öppna området. Tack vare fiendens vaksamhet inskränkte sig resultatet av försöket att förstöra byn till ett hus. En hetsig kamp fördes fortfarande kring det brinnande huset, och som genom ett under märkte pojkarna att bråtet av stockar i löpgraven rörde på sig. Vår man som blivit begraven där kröp nu fram ur graven och blev räddad.

Våra mannars reträtt var till ytterlighet besvärlig, och endast med den tjocka snön som skydd kom de sista tillbaka till skogskanten. Anfallet hade kostat löjtnant Vehniäinens och sergeant Averins liv. Också ett par andra blev svårt sårade och några lindrigt under anfallet. Truppen retirerade till den överenskomna mötesplatsen.

Major Kuismanen förlängde vilotiden, tills de sårade hade fått bästa möjliga vård vid brasorna. Klockan tre på morgonnatten fick pulkorna avgångsorder. Vi stannade ännu drygt en timme på våra platser och trodde att då dagen grydde skulle säkert fienden i stora skaror ta sig efter oss och vi skulle få hålla tillbaka deras anfall, eftersom transporten i pulkor av de sårade inte var någon lätt uppgift och färden skulle komma att ske långsamt.

Men till vår förvåning märkte vi att vi utan större störningar från fiendens sida fick fortsätta vår färd. Inte ens flyg hade fienden sänt efter oss. Var det månne så att vårt tillslag hade decimerat deras styrka, ty vi hade ingen aning om deras förluster, eftersom husen var fulla med trupper då buntladdningarna gjorde sitt.

Då vi kommit i närheten av linjerna kom ett flyplan för att hämta de sårade, och på grund av ett beklagligt olycksfall hamnade också vår major i det planet. Under vår återfärd brann hans frusna pistol av någon orsak av, och kulan genomborrade lårmuskeln. Men på gott humör efter vår lyckade färd önskade vi honom ett snabbt tillfrisknande då planet startade för avfärd till Sordavala krigssjukhus.