Vårt lands utrikeshandel krympte märkbart med anledning av kriget som pågick i Europa. Handel kunde föras nästan enbart med Tyskland, Sverige, Förenta staterna och Danmark. Handelsförbindelserna med västländerna sköttes via hamnen i Petsamo. Hundratals lastbilar transporterade varorna längs den långa och dåliga Ishavsvägen till Petsamo.

Petsamo-området hade också utrikespolitisk betydelse, eftersom Tyskland, Sovjetunionen och Storbritannien kände stort intresse för den för krigsindustrin så livsviktiga nickeln som man fick från gruvan i Kolosjoki i Petsamo.

Varuutbudet krympte både kvalitativt och kvantitativt. På grund av vinterkriget hade också den egna produktionen krympt. Ca 15% av odlingsmarken och en fjärdedel av boskapen hade förlorats. Strax efter vinterkriget vara man tvungen att utöka regleringen av livsmedel. Detta hade tillsvidare berört enbart kaffe och socker. Nu medtogs också spannmål och smör. Till senhösten 1940 blev slutligen alla viktiga livsmedel satta under reglering. Då priserna på livsmedel naturligtvis började stiga okontrollerbart, vidtogs också prisreglering av lantbruksprodukter. Detta ledde å sin sida till smyghandel med produkterna, det vill säga ”svartabörshandel”.

Genast efter vinterkriget började bostadsbristen inverka i städerna, eftersom det genom byggnadsverksamhet inte hade varit möjligt att ersätta de bostäder som hade förstörts eller blivit kvar inom de förlorade områdena. Speciellt den förflyttade befolkningen blev ofta tvungen att bo mycket trångt i sina nya hem. Med anledning av den kraftiga hyresstegringen blev man tvungen att stifta en lag för att förhindra oskäliga hyror.

Under fortsättningskriget tog många varor som var viktiga för samhällsverksamhetens vidkommande antingen slut helt och hållet eller så var man tvungen att i avsevärd grad begränsa användningen av dessa.

Dylika varor eller ämnen var motorbränslen, gummi, reservdelar och många råvaror som metallindustrin behövde. Till exempel inskränkningen av biltrafiken var verkligen betydande. Genom import kunde man endast delvis underlätta situationen. Finland var nästan helt och hållet beroende av den import som skedde från Tyskland. Av vår utrikeshandel skedde 80-85 % med Tyskland eller med av tyskarna ockuperade länder.

I städerna var butikernas skyltfönster i stor utsträckning förtäckta med bräder i händelse av bombningar, om det också inte fanns så mycket att skylta med. Finländarna tvingades under krigen vänja sig vid att köa. Redan ryktet om att någon vara kommit ut i handeln räckte till för att det skulle bildas långa köer.
Hela folkets gemensamma mål var att spara energi. Man försökte med många medel begränsa användningen av elektricitet, samt all sådan verksamhet som krävde energi, om den inte var absolut nödvändig.

Ordet återanvändning var ännu inte känt under krigen. Redan före fortsättningskrigets utbrott inleddes likväl i verkligheten en aldrig tidigare skådad återanvändningsverksamhet. För dess praktiska arrangemang grundades Maan Romu, som organiserade ett effektivt system. Man började återanvända allt som var möjligt, från tandkrämstuber i metall till lumpor. Avstjälpningsplatser, källare och vindar utnyttjades noga. Sortering av avfall togs i bruk. Hela folket deltog i återanvändningen. Skoleleverna använde flera dagar om året till att samla ihop skrot och annat som dög till återanvändning. Återanvändningen hade stor betydelse i tryggandet av Finlands krigsansträngningar och vårt folks utkomst.