Som skydd för de nya gränserna på börjades befästningsarbete i stor skala. I slutet av 1940 var som mest 35 000 man och 2 000 lottor i arbete. Resultaten var mycket betydande för försvarsberedskapens vidkommande. Slutligt färdigställdes 728 betongbefästningar, nära nog 3 000 fältbefästningar av trä, 225 kilometer stenhinder mot pansarvagnar, 350 kilometer insprängda eller med träkonstruktioner stöttade strids- och förbindelsegravar samt ett stort antal andra befästningsanordningar, dammar, taggtrådshinder, fältvägar och brotrummor från Finska viken till Salpa-ställningarna, som sträckte sig ända till Salla. Speciellt starka befästningar byggdes i den södra delen mellan Finska viken och Kivijärvi.
Befästningen av Salpa-ställningarna var Finlands största byggnadsprojekt tills dess och de bastanta betongbefästningarna som ännu finns i terrängen bibehålls långt in i framtiden som en bekräftelse på Finlands folks beslutsamhet att vid behov försvara sin självständighet. Ett arv till senare släktled är också att man för första gången tillämpade så kallat områdesbyggande, vilket efter detta också har använts inom annan byggnadsverksamhet.