Lagen om val av en enkammarlantdag genom allmän och lika rösträtt godkändes i Finland vid ståndslantdagen på våren 1906. Ändringen var den mest omvälvande i hela Europa. De röstberättigades antal mer än tiofaldigades från 126 000 till 1 273 000. Kvinnorna fick rösträtt som de första i Europa och som andra i hela världen. Mitt under den djupa politiska krisen var kejsar Nikolai II tvungen att godkänna lagen.

Det första lantdagsvalet som ordnades år 1907 ändrade i väsentlig grad styrkeförhållandena som rått under ståndslantdagen. Socialdemokraterna fick 80 platser av 200, eftersom en stor del av landsbygdens obesuttna befolkning röstade på socialdemokraterna. Av de övriga partierna erhöll gammelfinnarna 59 platser, de konstitutionella det vill säga ungfinnarna 26 platser, svenska folkpartiet 24 platser, agrarförbundet 9 och kristliga arbetare 2 platser.

Karaktäristiskt för enkammarlantdagens arbete var det stora antalet motioner, mängden tal och den knappa tiden. Trots den stora arbetsbördan uppnåddes endast små resultat. Kejsar Nikolai II upplöste lantdagen flera gånger och lämnade lagar ofastställda som riksdagen fattat beslut om.

De ringa resultaten av riksdagens arbete och trötthet på de ofta återkommande valen medförde att röstningsbenägenheten snabbt sjönk bland medborgarna. Röstningsprocenten sjönk för varje val så att den vid de första valen år 1907 var 70% och vid valen år 1913 bara 51%.

Första världskrigets utbrott förlamade lantdagsarbetet under åren 1914-15. År 1916 ordnades normala lantdagsval. För första gången uppstod vänstermajoritet i lantdagen, eftersom det socialdemokratiska partiet fick 103 platser av de 200 med 47,3% andel av de avgivna rösterna. De borgerliga partierna hade inte fått upp sina röstare och ej heller hade de ingått valförbund, vilket förklarar deras relativt lilla andel av mandaten.