Vinterkriget

Som vapenslag hade Finlands luftvärn inrättats redan år 1925. Trots detta var det på hösten 1939 ännu relativt svagt. Då de extra övningarna, YH, började i oktober 1939 hade de egentliga luftvärnstrupperna tillgång till endast 28 tunga 76 mm, 9 lätta 40 mm ja 24 20 mm luftvärnskanoner samt utrustning för fem strålkastarsektioner. För luftvärnet hade man dessutom reserverat 125 olika maskingevär.

Före krigsutbrottet hann man ännu skaffa 76 luftvärnskanoner. Behovet av luftvärn beskrivs av att till exempel Åbo stad själv för sitt skydd köpte luftvärnskanoner från Sverige. Under kriget fick man dessutom i bruk 169 olika slags luftvärnskanoner från Sverige, Italien, Storbritannien, Tyskland och Danmark samt 44 inhemska luftvärnsmaskingevär. Dessutom togs ryska 4-pipiga maskingevär som man erhållit som krigsbyte i bruk.

Luftvärnet räckte till för hembygden endast på 14 orter. Också där fanns det mycket få luftvärnsvapen. Över 600 orter som utgjort bombningsmål för de sovjetiska luftstridskrafterna var helt oskyddade. Som skydd för huvudstaden fanns ett effektivare luftvärn, till vilket hörde fyra batterier med 3-4 tunga kanoner, ett lätt batteri och ett luftvärnsmaskingevärskompani. Endast ett svagt luftvärn skyddade fältarmén.

Sovjetunionens bombplan anföll hembygderna i Finland 2 726 gånger. Speciellt ödeläggande var det överraskande anfall mot Helsingfors på vinterkrigets första dag på morgonen 30.11.1939, i vilket 91 personer blev dödade. Av städerna bombades till exempel Hangö under kriget 72, Viborg 64 och Åbo 61 gånger. Det fälldes ca 55 000 sprängbomber och 41 000 brandbomber. Trots de omfattande bombningarna var förlusterna bland civilbefolkningen förvånansvärt små. Vid bombningarna dog 936 personer, 540 sårades svårt och lindrigare ca 1300 personer. Ca 2 000 hus förstördes och 4 700 skadades.

Under vinterkriget sköt finländska luftvärnsenheter ner 314 och sjöstridskrafternas luftvärnsvapen 41 flygplan. Dessutom sköt landstridskrafternas enheter och enskilda soldater med vapen av gevärskaliber ner 49 flygplan. Luftvärnets prestationer var utmärkta, då man beaktar det låga antalet luftvärnsvapen.

Fortsättningskriget

Under mellanfreden hade man kunnat anskaffa mera luftvärnskanoner och – maskingevär så att antalet växte från 382 till 941. Av detta totalantal hade sjöstridskrafterna sammanlagt 247 vapen. Av den planerade styrkan beträffande de viktigaste vapnen saknades fortfarande ca 25%.

I början av fortsättningskriget var luftvärnets viktigaste uppgift att skydda objekt på vårt lands sydkust, mot vilka de sovjetiska luftstridskrafterna anföll speciellt under krigets första dagar. Målen utgjordes av Helsingfors, Kotka, Borgå, Lovisa, Fredrikshamn, Kouvola, Åbo och Strömfors. Till exempel Kotka bombades 24 gånger under den första krigsmånaden. Bombningarna avtog likväl snabbt. De finländska luftvärnsenheterna kunde förflytta sig för att skydda fältarmén som inlett anfallskrigsoperationerna.

Då de sovjetiska luftstridskrafternas verksamhet minskade också vid fronten använde man vid sidan om huvuduppgiften luftvärnsvapen som eldstöd åt infanteriet. Målen utgjordes i allmänhet av fiendens kanon- och maskingevärsnästen, vilka man modigt förstörde genom direktskjutning. I sin huvuduppgift lyckades luftvärnstrupperna under fortsättningskrigets anfallsskede väl. Våra luftvärnstrupper som varit till skydd för hembygden och trupperna sköt under år 1941 ner 376 fiendeplan.

Under ställningskriget förnyades luftvärnets organisationer och man skaffade mera utrustning både från hemlandet och från Tyskland. Också krigsbyteskanoner iståndsattes för eget bruk. Då ställningskriget upphörde fanns det ca 1 700 luftvärnsvapen, av vilka 1 200 var kanoner och 500 maskingevär.

År 1943 kunde man verkställa en mycket betydande anskaffning. Från Tyskland fick man två luftbevaknings- och fyra eldledningsradar. Huvuddelen av radarna liksom alla de 18 effektiva 88 mm tunga luftvärnskanonerna som anskaffats från Tyskland placerades i Helsingfors. Nya batterier med 6 kanoner grupperades på Drumsö, i Kottby och på Sandhamn. I februari 1944 fanns det 13 tunga luftvärnsbatterier samt lätta luftvärnsartilleri som skydd för Helsingfors. Luftvärnskanonerna var sammanlagt 77, strålkastarna 36, anordningar för ljudpejling 18 och 6 radaranläggningar.

Ledningssystemet inom luftvärnet i Helsingfors och personalens utbildning var på mycket hög nivå. Personalen var ändå alltför liten. Av denna anledning tog man in 14-16-åriga soldatgossar i tjänst och började utbilda strålkastarlottor av unga kvinnliga studenter, som hörde till Lotta Svärd organisationen.

Helsingfors luftvärn sattes på hårt prov i februari 1944. De sovjetiska luftstridskrafterna anföll då Helsingfors med mycket stor styrka under tre nätter med tio dagars mellanrum. Genom terrorbombningarna som riktades mot civilbefolkningen försökte Sovjetunionen bryta ner folkets försvarsvilja och tvinga Finland att dra sig ur kriget på Sovjetunionens villkor. Mot Helsingfors gjordes sammanlagt 2 121 bombflygningar under tre nätter. Flygplanen fällde över 15 000 bomber. Med denna mängd bomber borde Helsingfors, med de erfarenheter man hade från annat håll i Europa, ha raserats och brunnit ner till en ruinstad. Så skedde ändå inte, eftersom endast 530 bomber föll inom stadens område.

Helsingfors luftvärn hade räddat Helsingfors och helsingforsborna. Det kraftiga av radar stödda luftvärnet följde fiendeplanen och en del av batterierna sköt spärrar framför fienden. Strålkastarna fäste sin kägla på observerade mål. Luftvärnet sköt över 20 000 skott. Av bombplanen som anföll sköt man ner 20. Det förhållandevis ringa antalet nedskjutningar berodde på att en stor del av flygarna var rädda för luftvärnet och vände tillbaka redan före Helsingfors och fällde sina bomber exempelvis i sjön. Vid bombningarna blev endast 146 personer dödade och 346 sårades. Sammanlagt 109 byggnader förstördes och 300 skadades. Den avvärjningsseger som luftvärnet i Helsingfors uppnådde var sällsynt i hela världen.

Under Sovjetunionens storanfall på sommaren 1944 tvingades luftvärnstrupperna in i mycket svåra strider mot dess stora flygplansmängder både på Karelska näset och på nordöstra sidan om Ladoga. Speciellt markstridsplanen anföll också luftvärnsenheterna och förorsakade dem förluster. Under de intensiva striderna tog ofta granaterna till luftvärnskanonerna slut mitt i striden. Fastän finländarna hade alltför litet luftvärn, hade det en märkbar betydelse i skyddandet av infanteriet och fältartilleriet samt trafikförbindelserna och således för den uppnådda avvärjningssegern.

Under fortsättningskriget sköt de finländska luftvärnstrupperna ner 1031 och sjöstridskrafternas luftvärnsvapen 75 fiendeplan. Finlands luftvärn var otillräckligt till kvantiteten men fyllde sin uppgift med heder. Särskilt räddandet av huvudstaden och dess befolkning i februari 1944 var ett stordåd av luftvärnets veteraner.