På hösten 1917 förekom ständigt osämja i Finland om maktbefogenheterna mellan senaten och riksdagen. Däremot rådde det en omfattande enighet om självständighetssträvandena. Efter riksdagsvalet i oktober 1917 var det viktigt hurdan senat, således regering, man skulle bilda. Två senatorlistor var framlagda, av vilka den ena var borgerlig och den andra uppgjord av socialdemokraterna. Personerna på vardera ministerlistan hade förbundit sig att ge stöd för att Finland skulle bli självständigt.

På basis av maktlagen använde Finlands lantdag, enda gången under Finlands hela historia, sig av den högsta makten och utsåg efter omröstning P.E. Svinhufvud att leda den borgerliga senaten. Till denna så kallade självständighetssenat hörde sex senatorer från ungfinnarna, två från gammelfinnarna, en från svenska folkpartiet och två från agrarförbundet.

Självständighetsförklaringen bereddes på olika håll 4-6.12.1917. Senaten och socialdemokraterna hade uppgjort förslag till proklamering som avvek från varandra. Senatens åsikt vann 6.12.1917 i riksdagen med rösterna 100-88. Denna dag är Finlands självständighetsdag. Proklamationen var ensidig och inte något avtal mellan Finland och Ryssland. Problemet beträffande Finlands oavhängighet var från början att det fortfarande fanns ett stort antal ryska soldater i landet.

Utrikespolitiskt var det viktigaste att få andra stater att erkänna Finlands självständighet. Läget blev besvärligt då Tyskland och Ryssland 15.12.1917 ingick vapenvila. Som den första erkände Rysslands bolsjevikregering Finlands självständighet, principiellt 28.12.1917 och formellt 4.1.1918. Bolsjevikerna gjorde ingen hemlighet av att de genom att godkänna självständigheten hoppades på att befrämja revolutionens sak också i Finland, vilket slutligen skulle leda till att det socialistiska Finland skulle förenas med det socialistiska Ryssland. Som följande erkändes Finlands självständighet av Sverige och Danmark 4.1.1918 och av Tyskland 6.1.1918.