Vinterkriget
Pionjärenheternas viktigaste uppgift i vinterkriget var att bygga pansar- och infanterimineringar för att avvärja och uppehålla de anfallande sovjettrupperna. Det fanns dock endast en liten del av de minor som skulle ha svarat ens mot det absolut nödvändigaste behovet.
Före vinterkriget hade man inte tillräckligt beaktat hur effektiv och billig metod som användningen av väl planerade och bevakade mineringar skulle ha varit också mot en övermäktig angripare. På grund av bristen på minor tillverkade också trupperna själva olika slag av försåt och självgjorda minor. Vid byggandet av mineringarna krävde den tjocka snön specialarrangemang på många ställen. Förutom minor saknade pionjärtrupperna också en stor del annan behövlig utrustning. Endast vanliga verktyg fanns det i allmänhet tillräckligt av.
De plogningsavdelningar som hörde till pionjärtrupperna under vinterkriget var utsatta för ett hårt tryck. Vägreparations- och brobyggarkompanierna var också utöver sin huvuduppgift tvungna att bygga stenhinder. Befästningsarbeten hörde till alla trupper men för de mest krävande arbetena användes byggnadsenheter.
Fortsättningskriget
Under mellanfreden såg man över organisationerna för pionjärvapenslaget och antalet pionjärer utökades från vinterkrigets 11000 till 20000. Till de egentliga pionjärtrupperna hörde pionjärbataljoner och -kolonner, bro- och plogningskompanier samt avdelta strålkastargrupper. Senare ersattes strålkastargrupperna och -plutonerna av jägarpionjärtrupper som var utbildade för attackavdelningsverksamhet. Till dessas utrustning hörde till exempel eldkastare. Pionjärarbetstrupperna bestod av vägunderhålls-, vägbyggnads- och brobyggnadskompanier. Genom att speciellt anskaffa pansarminor försökte man avskaffa materielbristerna som rådde under vinterkriget. Ändå kunde man fylla bara hälften av minimibehovet av arbetsmaskiner som pionjärerna behövde.
På sommaren och hösten 1941 i fortsättningskrigets anfallsskede var pionjärernas viktigaste uppgift till en början att röja mineringar och inbrytningsvägar. Det var mycket märkligt att Säkkijärven polka spelades i ett kör i radion under flera dygn. Soldaterna förundrade sig över avsikten med detta. Först efteråt blev det klart för dem att man genom denna åtgärd förhindrade utlösningen av ryssarnas stora radiominor. Avsikten med dessa var att förstöra viktiga objekt i Viborg som finländarna hade återerövrat. Förutom i röjningen av minor deltog pionjärerna i att förstöra nästen och korsuområden. I slutet av juli ordnade pionjärerna till en början överfarten över Vuoksen i de östra delarna av Karelska näset med storm- och gummibåtar samt ekor. Den tunga utrustningen transporterades med motorpontonfärjor. Andra krävande överskridningar av vattendrag skedde i augusti över Viborgska viken och i september på Ladogas nordöstra sida över den strida Svirfloden.
Då anfallet hade stoppats på den punkt som trupperna fått order om, fortsatte pionjärerna röjningen av mineringar bakom sina egna ställningar och började bygga starka fältbroar av trä till en början i stället för pontonbroarna. Över Svir byggde man till exempel sex broar av vilka den största var 507 meter lång.
Under ställningskriget bestod pionjärverksamheten närmast av att bygga fältbefästningar, byggnadsverksamhet bakom ställningarna, fältindustri och mineringar. För trupperna i den främsta linjen tillverkade pionjärerna stommar för korsur, plankor och bräder. De deltog också i byggandet av vapenbrödrahus för den evakuerade befolkningen som återvänt till Karelen. Mineringarna inskränkte sig till de yttersta delarna av försvarsställningarna. På Karelska näset satte man till exempel ut över 100000 infanteri- och pansarminor. Vintertid byggdes vidsträckta isminfält på Ladoga och Finska viken.
Pansarmineringarna hade ställvis stor betydelse i synnerhet under reträtten på sommaren 1944. Också genom att spränga broar kunde man effektivt fördröja den anfallande fienden. Det var viktigt att sprängningarna utfördes vid rätt tidpunkt, eftersom de egna trupperna som drog sig tillbaka måste hinna över broarna strax före fienden. Pionjärerna deltog också i striderna som infanteri till exempel i storstriderna vid Tali-Ihantala och Vuosalmi.
Lapplandskriget
Ungefär hälften av landstridskrafternas pionjärtrupper deltog från och med hösten 1944 i Lapplandskriget. Kriget krävde stora ansträngningar av pionjärerna. Tyskarna hade grundligt minerat och avspärrat vägarna och slänterna. Broarna hade förstörts. Pionjärerna röjde minor, reparerade förstörda och av regnet uppblötta vägar, transporterade trupper över vattendrag och byggde broar. Redan under krigets första månad röjdes över 16 000 minor. Minröjningen fortsatte ännu flera år efter kriget.