Moskvafreden år 1940 medförde en hemlös förflyttad befolkning som bestod av 420 000-430 000 personer. Över hälften var karelsk landsortsbefolkning. Dessutom förlorade invånarna i Hangö och en del av människorna uppe i nordost sina hem. Placeringen av den förflyttade befolkningen var ett stort ekonomiskt och socialt problem. Den befolkning som hade fått sin utkomst från jordbruket försökte man i regel få placerad inom den tidigare näringen. I juni 1940 stiftades en snabbkolonisationslag. Då följande krig bröt ut ett år senare, hade redan ca 13 000 nya jordbrukslägenheter ställts i ordning eller höll på att färdigställas.
En del av den förflyttade befolkningen härstammade från städerna Viborg, Sordavala och Kexholm. I augusti 1940 stiftades en ersättningslag genom vilken man strävade efter att ersätta också den egendom som stadsborna hade förlorat. Finansieringen ordnades närmast med de medel vilka erhållits genom förmögenhetsöverlåtelseskatten i ett för allt.
Genom det finländska samhällets stora ansträngningar klarade man synnerligen väl av, också internationellt sett, att sköta frågan om den förflyttade befolkningen. De ekonomiska ersättningarna kunde ända inte ersätta den förflyttade befolkningens själsliga förluster.