Tauno Kuosa

Kriget påverkade mina liksom många andra unga mäns studier. Jag hann endast avlägga en delexamen på studierna i historia som jag inledde i september 1939 då universitetets verksamhet avbröts. Under mellanfredstiden beslöt jag ta mig till Kadettskolan. Skolan upphörde med sin verksamhet i juni och kadetterna kommenderades till fältarmén. Det verkade som om det var slut med de civila studierna för gott.

Dock började jag nu på nytt i tämligen speciella förhållanden. Jag fungerade som chef för 5./JR 11 invid Uhtuavägen – min korsu låg i backsluttningen av den omtalade Makkarakukkula – då vår bataljon förflyttades till vår divisions södra flygel till TstOs Metso som var förlagd i Jyvälahti. Till den hörde förutom infanteribataljonen bl.a. en artillerisektion med två batterier, 2 kanonkompanier, pionjärer och en signalavdelning. Jag fick ca 15 km av Keski-Kuittijärvis strand på mitt ansvar, där också de båda kanonkompanierna var placerade.

En humanist, en jurist och en biokemist studerade i samma korsu.

Vårt område avskiljdes från fienden av en vidsträckt insjöfjärd bakom vilken Uhtua by syntes. Endast på den vänstra flanken var fienden något närmare på andra sidan det några hundra meter breda sundet. Därifrån störde man med tunga granatkastare ibland min kommandoplats som låg i ändan på ett långt och smalt näs i sundet. I vår korsu som till hälften var under markytan bodde förutom jag och min stafett, chefen för det andra kanonkompaniet löjtnant Aarno Nisula och det lätta batteriets chef löjtnant Jussi Jorma med sin stafett. Då stridsverksamheten inte krävde mycket uppmärksamhet blev det tid över för fritidsintressen. Studier blev huvudsysselsättningen i vår 14-manna korsugemenskap.

Aarno Nisula hade kommit igång ordentligt med sina studier redan innan fortsättningskriget. Han fortsatte dessa studier i vår korsu i Jyvälahti. Jussi Jorma var biokemist, en av vår nobelpristagare A. I. Virtanens elever. Eftersom mina historiestudier avbrutits redan i början var inte mitt läsande lika målmedvetet som mina kamraters.

Också stafetterna studerade.

Studerandet begränsades inte enbart till officerarna. Flera av stafetterna läste också och avlade kurser vid Kansanvalistusseura och andra brevinstitut. Till dem hörde min stafett, en nurmobo som naturligtvis också sysslade med brottning, men som också var intresserad av bl.a. historia. Om matematik, bokföring eller annat dylikt medförde svårigheter för pojkarna då de skulle svara på sina ”hemuppgifter”, hjälpte officerarna på bästa sätt.

Jag blev tvungen att lämna vår ”studieklubb” på våren 1943. Högra flanken på TstOs Metso var öppen, eftersom de närmaste finländska trupperna var bakom ett flera tiotal kilometers ödemarksavsnitt i riktning mot Kiimasjärvi: Vår handlingskraftiga kommendör överstelöjtnant U.S. Haahti kallade på mig då snön började försvinna och berättade, att han hade för avsikt ställa upp en fjärrpatrullavdelning bestående av frivilliga för att övervaka vår högra flank. Avdelningens styrka som skulle bestå av två plutoner skulle bli 60 man. Den måste slå tillbaka eller åtminstone uppehålla ryska partisanavdelningar om de via den här öppningen skulle försöka ta sig till den finska sidan. Så hade skett föregående sommar då till och med 100-200 man starka partisantrupper hade ställt till elände i de finländska gränsbyarna.

Haahti erbjöd mig chefskapet för avdelningen och sade bl.a. att han visste att jag bara skulle bli uttråkad genom att vistas på Kuittijärvistranden hela sommaren. Avdelningen skulle upplösas på hösten och jag skulle återvända till kompaniet. Jag gick utan vidare med på kommendörens förslag. Jag hade erfarenhet av patrullfärder i mindre skala, eftersom jag först hade varit chef för bataljonens och sedan för regementets (JR 48) jägarpluton på Karelska näset.

Det blev slut på patrullerandet i norra Vitahavskarelens ödemarker i mitten på juni, då jag sårades i båda händerna under en av våra färder. Detta ledde å andra sidan till att jag tog itu med mina studier på fullaste allvar, då jag i slutet på året fick konvalescenspermission från krigssjukhuset. Till svårigheterna i början hörde att lära mig skriva med min högra hand som var lindrigare skadad, eftersom jag hade varit helt vänsterhänt. Då jag ännu som konvalescent i mars 1944 hamnade till högkvarteret fortsatte jag mina studier vid sidan om arbetet för att ungefär en gång per månad fara till Helsingfors för att tentera. Krigsoperationerna på sommaren 1944 samt en fortbildningskurs som ordnades för min kadettkurs avbröt ånyo mina studier, varvid min filosofiekandidatexamen försköts till februari 1947.