Maria Aspelin
Folkhälsans Veteranserviceprojekt: Lottor minns

Jag växte upp i ett borgerligt hem, Ängsdal (senare Lill-Klobb gård i Kilo). Min far Harald Magnus Aspelin hade blivit utbildad till jägare i Tyskland före frihetskriget och när det bröt ut anslöt han sig till Sigurdskåren i Kyrkslätt. Där arbetade också min mor Aida Maria som sjuksköterska.

När Finland blev självständigt bildades skyddskårs- och lottaföreningar. Min far blev skyddskårist och min mor lotta. Lottorna samlades hemma hos oss och otaliga var de gånger jag från Kilo station kuskade lottor till mötena på gården. Jag minns också de många manövrar som hölls på gårdens marker höst och vår av både skyddskåren och militären.

Det var dåliga tider på 1920- och 1930-talet. Det fanns massor av arbetslösa. Jag minns hur det kunde komma folk som frågade efter arbete och mat. Mamma hade pensionat på gården många somrar under 1930-talet. Hon var mycket engagerad i Esbo fattigvård som det kallades på den tiden. Som lottaordförande i Kilo var hon med om att ordna skyddskårs- och lottafester. Hon reciterade ofta på festerna, men som barn tyckte jag att det var genant att höra mamma läsa upp fosterländska dikter av Bertel Gripenberg och Arvid Mörne.

Naturligtvis ville vi bli lottor

Det var helt klart att vi flickor, min syster Helena och jag, skulle bli lottor. Min första kommendering var som kantinlotta i Alberga när hästar skulle inkallas till armén, troligen i september 1939. I oktober började jag som luftvärnslotta i luftbevakningstornet nära Esbo station. Vår förläggning var Esbo skyddskårshus. Vi var fyra grupper med sex i varje grupp. Man vaktade var fjärde dag, 2 lottor 2 timmar åt gången medan en skyddskårist stod vakt under tornet.

Skyddskåristerna inkallades vintern 1939 men många kom hem i kista och vid begravningarna skulle lottor och skyddskårister bilda hedersvakt vid graven.

Den 4 juni 1940 blev min syster Helena och jag kommenderade till Pörtö i Borgå skärgård som kantinlottor på en underofficersskola. Helena skulle fylla 16 år den 29 juni. Hösten 1940 och vårvintern 1941 kunde vi gå i skola.

l juni 1941 startade en stor lottakurs i Borgå. Jag, min syster och vår kusin Inger deltog och den 22 juni, avgav alla kursdeltagare lottalöftet. Det var en underligt högtidlig stämning, ty fortsättningskriget hade börjat! Vi var 6-8 lottor som blev skickade direkt till ett luftbevakningstorn i Noux i norra Esbo. Det var ruskigt kallt och man spanade efter fientliga flygplan insvept i sin filt. Vi bodde i en liten scoutstuga i en bergsskreva under tornet. Det var mycket primitivt. Vi hade en ung skyddskårist som vaktchef och han skötte också om provianteringen som ibland bestod av kål, saltströmming och hårt bröd.

Än på lottakommendering – än skola och studier

Vintern kom tidigt året 1941. Jag minns den 15 oktober. Jag hade fått permission och kunde inte cykla för all snö utan fick gå hela vägen ner till Esbo station. Antagligen gick inte heller den skraltiga gengasbussen ty backarna var höga och isiga. När jag vandrade genom Gumböle gårds marker såg jag en hop ryska fångar som försökte dra upp kålrötter ur den frusna jorden. Jag kunde inte annat än tycka synd om dem.

Det blev lugnare i våra trakter när den finska armén ryckte framåt mot Fjärr-Karelen. Kusin Inger och jag fick kommendering till Obbnäs torn i stället. Den 9 december anträdde vi resan från Kyrkslätt station den 16 kilometer långa vågen till Obbnäs med häst och släde. Jag minns att snödrivorna var så stora att släden stjälpte ett par gånger. Där var jag till januari 1942, men fick sedan fara hem för att försöka klara det sista året i skolan.

Det hade ju varit massor med avbrott i skolgången. Jag råkade till på köpet få scharlakansfeber och låg 7 veckor på Esbo sjukhus. Där var maten hygglig men på hemmafronten i övrigt var det ganska dåligt. Vintern var som sagt kall och på grund av alla leveranser från gårdarna av potatis och rotfrukter frös resten i de halvtomma källarna.

Nåja, jag klarade studenten med 4 i finska och så var jag tillbaka i Obbnästornet igen hela sommaren 1942. Jag minns hur vi på Mannerheims 75-års dag fick extra tilldelning av mat. Kökslottan kokade bl.a. hirsgröt med saftsoppa till efterrätt. Det var otroligt gott efter den spartanska dieten man blivit van vid.

Hösten 1942 började jag studera vid agro-forstvetenskapliga fakulteten. Sommaren 1943 började jag min mejeripraktik i Kimito och i början av januari 1944 min jordbrukspraktik i Fiskars där jag kom att ersätta en av de inkallade karlarna.

Jag var med om Porkalas evakuering

Mitt sista uppdrag som lotta var att delta i evakueringen av Porkala. När det blev känt att Porkala skulle evakueras på 9 dagar i september 1944, fick jag ledigt från Fiskars och for hem till Ängsdal där jag fick låna en häst som hade kommit hem från kriget. Den hade varit svårt sårad men var nu återställd. Jag spände en stor kärra med gummihjul bakom hästen och lunkade hela vägen till Obbnäs. Obbnäs gård var ett skärgårdsställe med små åkerlappar men vi fick allt hemkört och tröskat. Till potatisåkern och kålrotsfältet hämtades folk från Helsingfors för att hjälpa till.

Krigsåren måste ha varit en mycket tung tid för mina föräldrar. Min syster Helena hade hunnit utbilda sig till spädbarnssköterska vid Folkhälsan och sedan intagits till sjuksköterskekurs. Hon hade innan dess redan som 15-åring jobbat som lotta med mor och fört barn som evakuerades till Sverige. Hon hade tagit emot ingermanländska flyktingar i Hangö och jobbat som kantinlotta på Pörtö.

l januari 1944 kom hon till länssjukhuset i Åbo och därifrån var hon en tid kommenderad till Hatanpää krigssjukhus i Tammerfors. Tiden i Åbo var mycket tung. I sina brev hem klagade hon över att hon alltid var hungrig. När sammanbrottet vid fronten kom hade den unga sköterskan otroligt mycket arbete. l ett brev som hon skrev den 16 juni sade hon att hon har så ont i magen men att hon inte kan besvära läkarna med sitt onda eftersom läkarna är överbelupna av arbete med alla sårade som kommer in. Den 1 eller 2 augusti fick jag meddelande från Fiskars kontor att jag skulle fara hem med ett visst tåg som kommer från Åbo och att min mor också skulle vara med på tåget. Jag förstod att någonting hemskt hade skett även om man inte berättat vad det var fråga om. När tåget stannade på Karis, steg mamma av och berättade vad som hänt. Helena hade varit svårt sjuk i 3 dagar och dött i bukhinneinflammation. Hon låg i en kista i den sista vagnen.

Min bror hade blivit inkallad som 17-åring i januari 1944 och var förlagd utanför Helsingfors på Sandhamn under de stora bombardemangen den 6, 16 och 26 februari. Mor hade insjuknat i cancer 1943. Av läkarna ansågs hon frisk, men hon blev aldrig riktigt bra. Jag tror att Helenas död satte i gång sjukdomen igen.

Det blev si och så med mina studier. Det fanns så mycket att göra på gården. Jag, som aldrig varit intresserad av matlagning var nu tvungen att lära mig. Mamma dog i februari 1948 och följande år i mars gifte jag mig.

Må Finland i framtiden förskonas från krig och olyckor!